Efter trettioåtta dagar på sjukhus var det en märkbart prövad påve Franciskus som hälsade på folkskaran innan han återvände till Vatikanen. Påven, som överlevde två allvarliga andningskriser under sjukhusvistelsen, är fortfarande svag. Den fullspäckade kalender som han hade fram tills han blev inlagd, med flera audienser om dagen, är uppskjuten på obestämd tid.
Känslan av oviss framtid är mycket påtaglig i Vatikanen. Visserligen fortsätter alla kurians avdelningar med sina respektive uppdrag och jubelårets strida ström av pilgrimer kliver kontinuerligt över trösklarna till de heliga portarna i Roms basilikor. Men det är uppenbart att påven fattas. För att stödja honom, och inte lämna honom ensam i ålderdomens och prövningens stund, svarar kyrkan med bön. Varje kväll under sjukhusvistelsen hölls rosenkransböner på Petersplatsen ledda av olika prefekter i kurian. Det förde tankarna till Johannes Paulus II och hans sista dagar för exakt tjugo år sedan, då Petersplatsen var fylld av människor i bön, dag och natt. När det blir allvarligt på riktigt, samlas de troende i bön.
Känslan av ovisshet sprider sig även i övriga världen där mycket av det som man i vår tid sorglöst har lutat sig mot som självklarheter, plötsligt verkar ge vika. Upplevelsen av maktlöshet leder till rädsla, och rädslan tar i sin tur de mest drastiska uttryck.
Vänder man på det kan man säga att fastetiden kom med ovissheten som gåva, i form av påminnelsen om att mycket av det som vi är vana att lita på egentligen är illusoriskt. Denna obekväma påminnelse blir en gåva om vi vänder blicken till Vissheten, till Gud, som vi kan lita på. Om detta talade det påvliga hushållets nye predikant, kapucinpater Roberto Pasolini. Från sjukhussängen följde påven kurians andliga övningar, som Pasolini ledde i början av fastan. I tio reflexioner kring temat ”Hoppet om evigt liv” lyfte pater Pasolini fram riskerna med att låta Guds löfte om det eviga livet blekna, ignoreras eller ifrågasättas i troslivet.
Genom att vrida och vända på invanda tankar skakade han varsamt om åhörarnas hjärtan. Han sade bland annat att ”sann rening består i att övervinna illusionen om att vi måste vara något annat, perfekta, för att förtjäna frälsning”, och att ”skärselden är sista möjligheten att befrias från rädslan att inte duga”.
Pasolinis andliga övningar var så uppskattade att man – eftersom de påvliga audienserna är inställda – beslutade att öppna fastemeditationerna för alla att delta vid, i Paulus VI:s audienshall. Tusentals troende samlas därför på fredagar för att, i denna särskilda stund i kyrkans liv, få ”pilgrimens karta och kompass”.
Begreppen karta och kompass fanns med i Pasolinis reflexioner om tre avgörande rörelser under den döptes vallfärd genom livet. Den första rörelsen är att decentralisera, kliva åt sidan och ge företräde åt den andre. Den andra rörelsen vänder sig inåt, med en medveten övning i urskiljning och omvändelse. Och slutligen som de tredje ”rörelsen”, att förbli i verkligheten, att inte fly livets utmaningar, i förvissning om att Gud är där.
Att träna i visshet, förklarade pater Pasolini, är att träna perspektivet att vi redan är omfamnade av Guds evighet. Vi är redan medborgare i himlen. Gud väntar inte på att vi ska dö för att ge oss evigt liv. Verkligheten, trots sina svårigheter, är platsen för Guds rike.
I slutändan är vårt öde inte skrivet i rädsla, utan i hopp.
Charlotta Smeds
redaktionschef Vatican News
