Donald Trumps vinst i det amerikanska presidentvalet 2024 berodde inte enbart på hans konservativa väljarbas, primärt de som tillhör protestantiska och evangelikala kyrkor. Utöver dessa fanns det en grupp som traditionellt brukar rösta på Demokraterna men nu helt gick in för Trump: katoliker.
Enligt en undersökning av Washington Post dagen efter valet röstade femtiosex procent av de katolska väljarna på Trump och fyrtioen procent på Harris. I valet dessförinnan var det femtiotvå procent som röstade på Joe Biden jämfört med fyrtiosju procent för Trump. Under sin kampanj lade Donald Trump mer möda än Biden på att nå ut till katoliker, bland annat med böner på sociala medier till ärkeängeln Mikael på hans festdag och till jungfru Maria på hennes födelsedag i september. Hans attraktion bland katoliker blev än starkare när han valde katoliken J. D. Vance som vicepresident.
Inte desto mindre gick det inte många dagar innan landets katolske vicepresident hamnade på kollisionskurs med kyrkan i frågan om invandring, ett ämne som står båda parter nära men av olika anledningar.
Kritik från katolska biskopar
Biskopskonferensen i USA hyllade å ena sidan den nya administrationens agerande gällande könsbyten och beslut att ta bort abortkravet för hjälporganisationer, men framhöll samtidigt att presidentordrar gällande ”behandlingen av invandrare och flyktingar, bistånd, utökning av dödsstraffet och miljön” var ”djupt bekymmersamma”. Presidentens dekret kommer att ”få negativa konsekvenser och skada de mest sårbara bland oss”, skrev biskopskonferensens ordförande ärkebiskop Timothy Broglio.
Vicepresident Vance var snabb med att attackera biskopskonferensen och anklaga den för att ordna boenden för illegala invandrare med statliga medel. ”Är de oroliga av humanitära orsaker eller är de i själva verket oroliga för sin egen ekonomi?”, frågade han i en intervju på amerikansk TV. Dessutom försökte Vance använda termen ordo amoris (”kärlekens ordning”), helige Augustinus teologiska koncept om att älska allt och alla i rätt ordningsföljd, för att rättfärdiggöra att administrationen slagit ner på migranter och flyktingar. ”Man älskar sin familj, sedan sin granne, sedan dem man har omkring sig, och sedan andra medborgare i landet”, sade Vance. ”Efter det kan man fokusera på och prioritera resten av världen.”
På ett ovanligt sätt svarade påve Franciskus indirekt på Vances tolkning av ordo amoris och framhöll i ett brev till biskopskonferensen i USA att medan länder har rätt att försvara sig är de också kallade att skydda allas värdighet, framför allt de mest sårbara. ”Den sanna ordo amoris som måste framhållas är den vi upptäcker genom att konstant meditera över liknelsen om den goda samariern och meditera över den kärlek som skapar ett broderskap öppet för alla, utan undantag”, skrev påven.
Vance verkar ha tagit ett steg tillbaka, delvis på grund av påvens sjukhusvistelse, och under en nationell, katolsk bönefrukost erkände Vance senare att han är en baby Catholic och att det finns ”saker om tron som jag inte visste om”. Hur som helst, medan smågrälet verkar vara över för tillfället var det ändå en törn i det långa, vindlande och ofta komplicerade förhållandet mellan världens mäktigaste land och världens minsta land.
En kort historia
Visserligen har USA alltid haft band till Vatikanen sedan grundandet 1776 men det tog två sekel innan formella diplomatiska band knöts. Olika presidenter höll tillbaka, först på grund av landets protestantiska rötter och senare på grund av anti-katolska strömningar, i synnerhet riktade mot det växande antalet invandrare från katolska länder.
Bland de anti-katolska rösterna fanns författaren Paul Blanshard som publicerade sin bok American Freedom and Catholic Power (”Amerikansk frihet och katolsk makt”) 1949. Han refererade till kyrkans ökade inflytande som det ”katolska problemet” och såg katolska kyrkan som en motvikt till de demokratiska frihetsidealen som präglade USA:s grundare. Den förste katolske presidenten, John F. Kennedy, var också försiktig i sitt förhållande till kyrkan och stark förespråkare av separationen mellan kyrka och stat – vilket många fruktade att kyrkan, och katoliker generellt, var emot.
Inställningen ändrades under de följande åren, framför allt under kalla kriget på 1980-talet. Ronald Reagan och Johannes Paulus II, som själv hade upplevt den hårda verkligheten under Sovjets styre i Polen, knöt nära band och har tillsammans fått äran för att kalla kriget slutade. Visserligen dök det då och då upp skiljaktigheter, som Johannes Paulus II:s motstånd mot kriget i Irak under George W. Bush, eller debatterna under påven Benedikt XVI om huruvida katolska pro choice-politiker kunde gå till kommunion, men förhållandet mellan USA och Vatikanen fortsatte att vara varmt.
Påve Franciskus fick tidigt motta uppskattning av president Barack Obama. Bland annat för påvens oron för klimatförändringar, fattigdom och – trots att han inte ändrade kyrkans lära i frågan – hans mer pastorala hållning till samkönade par och äktenskap.
Diametralt motsatta
De första sprickorna började dock visa sig efter att Donald Trump kungjort att han skulle ställa upp i presidentvalet. När hans kampanj startade 2015 rasade han mot illegala migranter. Detta var i stark kontrast till påve Franciskus, som talar om hur migranter ska välkomnas och har uttryckt hopp om ”en fattig kyrka för de fattiga”. Trumps presidentkampanj avfärdades till en början men hans överraskande nominering som republikanernas kandidat och den entusiasm hans retorik skapade hos dem som stötte honom allra ivrigast, däribland evangelikala kristna, ledde till oro, också för påven.
I början av 2016 tillfrågades påven om Trumps löfte att bygga en mur mellan Mexiko och USA samt att deportera miljontals invandrare. ”En människa som bara tänker på att bygga murar, var de än må vara, och inte på att bygga broar, är inte kristen. Det är inte Evangeliet”, sade Franciskus utan att vilja rekommendera vem man skulle rösta på i valet. ”Jag säger bara: om en man säger så är han inte kristen.”
Det tog inte lång tid innan Trump svarade att ”ingen ledare, framför allt inte en trosledare, borde ha rätt att ifrågasätta någon annans tro”.
Trots detta offentliga smågräl möttes de två ett par månader efter att Trump svurits in. De lyckades sätta sina meningsskiljaktigheter åt sidan och tillbringade en halvtimme i samtal. Efter mötet sade Trump att han haft ett ”fantastiskt möte” med påven och twittrade senare att han ”lämnar Vatikanen mer beslutsam än någonsin att sträva efter FRED i världen”.
En värld i krig
Trumps andra presidentperiod har redan skakat världen, inte bara när det gäller inrikespolitiken utan även när det gäller Ukraina. Medan Vatikanen är enig om att kriget i Ukraina måste få ett slut, har Trump-administrationens agerande lett Europa till att börja återupprusta i ett försök att avhålla Ryssland från att utöka kriget.
I ett brev från sjukhuset i Rom till chefredaktören för den italienska tidningen Corriere della Sera uttryckte påven sin klagan över att från sjukhussängen ”verkar krig än mer absurt” och att ”världen måste avväpnas”. Han konstaterar att krig endast förstör utan att erbjuda lösningar på konflikter, och att diplomatin och internationella organisationer därför behöver ny trovärdighet. ”Trossamfund kan ta hjälp av människors andlighet för att återuppväcka deras längtan efter brödraskap och rättvisa, hoppet för fred”, skrev han.
När Trump nu är tillbaka i Vita huset och påve Franciskus sakta återhämtar sig från sin sjukdom kan bara tiden utvisa vad Trumps livsuppfattning om ”fred genom styrka” visavi påvens ”styrka genom fred” kommer att leda till på den skakiga väg som utgör förbindelserna mellan USA och Vatikanen.
Junno Arocho Esteves
frilansande Vatikanreporter
(Översättning: Helena D’Arcy)
