Jos 5:9a, 10–12; 2 Kor 5:17–21; Luk 15:1–3, 11–32
Liknelsen om den förlorade sonen berättar om en faderskärlek som är längtande och brännande het och som aldrig går över i sval likgiltighet. Sonen som längtar hem från misär och elände till fadern kan handla om boten under fastan. Sonen ger sig av för att klara sig själv, men kommer som det står ”till sig själv”. Han vänder om och reser sig ur stoftet och när han möter sin far kommer han inte med några ursäkter, utan säger precis som det är. Som i bikten.
Den hemmavarande sonen känner sig försmådd. Vi ska inte underskatta vad dessa känslor kan göra med oss. Vår tid är fixerad vid ständig uppskattning och feedback (helst positiv) för allt vi gör, i skolan, arbetslivet och i kyrkan. Får vi inte uppskattning kan vi, för oss själva, ursäkta ett slappt förhållningssätt och många synder. Vi behöver påminna oss om Faderns ord till den hemmavarande sonen: allt mitt är ditt, min kärlek har aldrig svalnat!
Vi är alla båda sönerna, den som faller och vänder om, men också den som kan vara missunnsam och missa den kärlek vi får i Faderns öppna famn. Han som säger till alla sina barn ”Allt mitt är ditt”, som springer oss till mötes när vi vänder om till honom.
f. Henrik Glamsjö
