Regi: Edward Berger; I rollerna: Ralph Fiennes, Stanley Tucci, Isabella Rossellini m.fl.: Storbritannien & USA, 2024
Jag borde veta bättre, men varje gång filmvärlden väljer att porträttera vår älskade kyrka i en av sina storsatsningar kan jag inte låta bli att ryckas med. De lockande bilderna av kaftanen som sveper över Vatikanens kullerstensgator, Peterskyrkan som kallar med sina klockor, fåglarna som flaxar mot himlen bakom de ständigt vakande apostlarna. Jag blir varm inombords – det är ju vår familj och vår hemvist som avbildas. Och nu senast är det Konklaven som riktar sitt öga mot den snart tusenåriga process som det innebär att välja en ny påve.
Filmen, vinnare av ett flertal filmpriser och nominerad till hela åtta Oscarstatyetter, har både hyllats och kritiserats, både bland sekulära och katolska kritiker. Filmen ser vacker ut, fotot är enastående i hur den lyfter fram de minsta detaljerna i de gamla rutinerna, musiken är effektiv, manuset är medryckande och rollprestationerna perfekt kalibrerade. På ytan verkar allt idealiskt för att bara kunna svepas med i en berättelse om denna del av vår kyrka. Men däri ligger problemet, och ju mer jag begrundat det, desto allvarligare blir det. För det är egentligen inte vår kyrka som porträtteras.
Den första halvtimmen får vi veta att påven har dött hastigt, och kardinalerna kallas till rummet där vi får lära känna karaktärerna och bevittna hur processen börjar. Lite i taget dyker dock detaljer upp som pekar mot en ideologiskt vinklad bild av kyrkan: den buffliga traditionella kardinal Tedesco (”tysk” på italienska, en pik mot Benedikt XVI?), den nyanlände kardinalen som ber för de fattiga och hungriga (som om det vore något främmande för de andra), de konspirerande liberala kardinalernas hemliga möten.
Till slut når det en punkt där Ralph Fiennes kardinal skall förbereda sin predikan för morgondagen. Kanske väntade jag mig naivt att se mässan fotograferas med samma fingertoppskänsla, men förvåningen är total när jag ser honom predika från en talarstol, omringad av kardinaler, men med ett naket kors på väggen och inte ett altare i sikte. Det han predikar, när han lägger åt sidan det han förberett och talar ”från hjärtat”, innebär dock en större förvirring. Enligt kardinalen är ”visshet” den största synden, enhetens och toleransens stora fiende, så till den grad att inte ens Kristus var övertygad i sin sista stund på korset. Han uppmanar kardinalerna att be om en påve som tvivlar, som syndar, ber om förlåtelse och fortsätter kämpa.
Jag slås av den brist på insikt i hur katoliker egentligen tänker och tror. Inte en enda präst skulle hävda att en påve som syndar och ångrar sig är något nytt, att tvivel är något främmande, men filmens agenda gör sig uppenbar och den fortsatta berättelsen bekräftar det. Den kyrka som porträtteras är den som filmskaparna tror att vi är: korrupt, konspirerande och självisk. Samtidigt målas det upp en bild av den idealiska kyrkan, där tolerans är den största dygden, och visshet och övertygelse den största synden. En kyrka som får sitt förkroppsligande i en av kardinalerna som visar sig vara intersex, med både manliga och kvinnliga könsorgan, en symbol för den relativism som filmskaparna förespråkar. En kyrka i den syndiga människans avbild, som egentligen innebär kyrkans eventuella död.
Det är därför välkända katoliker har varnat för filmen, bland annat biskop Robert Barron (grundare av mediaorganisationen Word on Fire, red. anm.), vars råd var att ”fly från filmen så snabbt du bara kan”. För det är mycket som trots allt är lockande. Vad gör det om man tummar på traditionen och ruckar på reglerna om man gör det med omtänksamhet? Vad gör lite heresi om det innebär större ”enhet”? Framför allt porträtterar filmen en kyrka i desperation, ett politiskt organ som inte sätter sin tillit till Gud. Det är vi människor som ska lösa allt, oavsett de andliga konsekvenserna, och faran med filmen är just att den frestar oss att sätta människan i centrum i stället för Kristus. Konklaven är en gudlös ulv i fårakläder, och dess katolicism är inte djupare än dess ytliga förklädnad.
Jag borde vetat bättre.
H. G. Billing
