Yonmi Park; översättning: Thérèse Wijk; Nopolar förlag, 2024
Yonmi Park slår hårt i alla riktningar. Jag började läsa hennes bok med djupaste empati för dem som gör den farliga vandringen som flykting, och nyfiken på berättelsen kunde jag föreställa mig ansiktena på människor jag mötte när jag bodde i Nordkorea, av och till fram till 2019. Min förhoppning från titeln var att boken kanske skulle ägnas åt de nordkoreaner som separerats från nära och kära, men efteråt kände jag mig förvirrad och djupt besviken.
Det jag fick var ett fördömande av amerikansk akademi och en frontalattack som stänger alla möjligheter att hjälpa människorna som lever i Nordkorea idag. Det genomgående angreppssättet tillintetgör och skymmer författarnas egen mänskliga historia. Låt oss här inte kasta ut barnet med badvattnet. Högre utbildning i Amerika är en bred marknadsplats. Man är fri att välja den typ av utbildning man önskar och för detta behöver varje student en viss grad av vägledning. Med en humanistisk utbildning och en jesuitutbildning som jag håller högt, började jag ifrågasätta Yeonmi Parks val. Hon ägnar ett helt kapitel åt Columbia-universitetets historia och ”fall” och hennes personliga otrevnad där. Jag undrar varför hon då stannade fyra år i en miljö där hon kände sig så obekväm.
När jag läste boken kunde jag inte låta bli att undra vem som ligger bakom och stöder den. Författarskapet verkar tillrättalagt för att tilltala en publik som redan har ett tankesätt som stödjer isolering, snarare än engagemang för att arbeta mot verkliga lösningar. Att anpassas till marknaden med hjälp av väletablerade litterära agenter och förlag är något många flyktingar från Nordkorea gör för att kunna ge ut en bok om sina upplevelser. Den personliga historien om varje flykting försvinner tyvärr i ett hav av liknande berättelser om råttorna som äts längs vägen, offentliga avrättningar och fruktansvärda våldtäktsbrott och människohandel. Tragiskt nog förlorar de enskilda berättelserna i skärpa för dem av oss som bryr oss djupt om de lidande människorna som isoleras i Nordkorea.
Ett annat problem med denna litteraturgenre är att den blir en förvirrande blandning av självbiografi och personlig analys. Det finns inte mycket som ger mervärde i att läsa detta verk; raden av fördömande åsikter inbjuder inte läsaren till djupare reflektion. Skrivandet är snarare inflammatoriskt, väcker politiska lågor, hat och frustration. Mitt under läsningen stannade jag ofta upp med en bön och undrade var Gud är i allt detta.
Vågen av flyktingar från Nordkorea mellan 2006 och 2011 har minskat kraftigt, från en topp på 2 914 år 2009 till 99 i fjol. Deras berättelser börjar bli gamla, och tyvärr är mängden information vi har idag om nordkoreanernas dagliga liv mycket begränsad. Om jag fick chansen att sitta ned med Yeonmi skulle vi säkert skratta igenkännande. Hon skriver om den västerländska besattheten av dieter och näringsinnehåll. Som de flesta nordkoreaner hade hon aldrig hört talas om matallergier eller idén om etiska restriktioner kring kött och djurrelaterade livsmedel. Bilden av undernärda människor som ”spenderar sina surt förvärvade pengar” för att bränna kalorier, medan en mage fortfarande är en statussymbol för många människor i världen idag, trycker fram en nostalgisk tår i mina ögon. Så det finns punkter av äkta hjärta-till-hjärta attraktion som stannar kvar hos mig från berättelsen, men jag önskar att hon hade tillåtit sig mer av detta och lite mindre av den politiska retoriken.
Park skriver: ”Det finns inga ord på nordkoreanska för tyranni, trauma eller depression – eller kärlek, för den delen”. Bland asiatiska kulturer har begreppet kärlek ganska olika betydelser, ett ämne som ofta diskuteras, men jag blir ledsen när jag läser ”utan ord för att beskriva en känsla eller ett fenomen, upptäckte jag att det är lätt att leva sitt liv utan att ens veta att de finns”. Kärlek är så oerhört komplext! Av egen erfarenhet i Nordkorea finns kärleksuttrycken i alla dess former överallt. Det som kanske rörde mig djupast där, och gör det än i dag, är människornas passion och motståndskraft, deras drivkraft att överleva. Ingenting kan stoppa kärlekens kraft.
Kanske har jag nu gjort precis det jag är kritisk till att författaren gör – åkt off-pist och tagit bort fokus. Men vi delar trots allt det Park anger som sin förhoppning: ”att förbättra nordkoreanernas lott”. I likhet med de isolationister och engagemangsaktivister vi båda har mött, kanske hon och jag helt enkelt har olika sätt att närma oss samma mål. Vi delar en värld av oklarheter, inte minst kring Nordkorea. Lite synodalitet skulle nog vara hälsosamt för oss alla.
Michelle Mope Andersson
