Vi tror på en korsfäst kung, Jesus Kristus, världsalltets konung och domare. När Gud träder in i världen kommer han i ringhet och vanmakt för att visa att hans storhet och allmakt är något helt annat än vad världen menar. Jag har fötts och kommit hit till världen för denna enda sak: att vittna för sanningen (Joh 18:37). Jesus uppenbarar vad som är sant och evigt giltigt för oss, som ofta styrs av våra nycker, känslor och tillfälliga sinnesintryck. Sanningen står inte alltid så högt i kurs i en värld där man talar om min och din sanning. Därför är det så befriande att ta emot Jesus i våra liv som själva vägen, sanningen och livet för oss alla, överallt och alltid. Utifrån honom och hans ord får vi ljus för att leva av sanningen och inte fastna i allt slags ideologier och åsiktskorridorer. För den som vill höra och ta emot har Jesus uppenbarat sanningen: Den som hör till sanningen lyssnar till min röst (Joh 18:37).
Det är kyrkans uppgift att hjälpa oss att lyssna till Jesu röst och ta emot hans ord som vår stora skatt. Himmel och jord skall förgå, men mina ord skall inte förgå (Mark 13:31). Allt skapat är förgängligt. Kyrkoårets slut påminner oss om detta. Vårt eget liv och hela denna värld är obeständig. Vi måste ha vårt hjärta där ovan, i Guds eviga härlighet. Vi får inte klistra fast vid det förgängliga. Samtidigt måste vi göra allt vad vi kan för att denna skapelse skall vårdas ömt och varsamt. Vi är kallade att göra denna jord så lik himlen som möjligt. Därför står jordkretsen fast och vacklar inte (Ps 93:1). Det är på denna jord som vi skall efterfölja Jesus och göra hans sanning hörbar och synlig genom vårt sätt att förhålla oss mot varandra och mot den skapelse som han har anförtrott i vår vård. Även när vi blir påminda om tidens och världens slut är det för att göra oss ännu mer angelägna att göra allt vad vi kan för att helga den jordiska verkligheten. Påve Franciskus talar om ”ekologisk synd” för att påminna oss alla om vårt ansvar för skapelsen och naturen.
Under kyrkoårets sista tid är vi inbjudna att försöka omvända oss i alla avseenden. Det är lätt att förbise en del av vårt liv eller bara tänka att det är något som berör de andra. Kyrkan är ett folk på pilgrimsvandring. Hon är helig men består av syndare som måste omvända sig. Vi har alla bedrövats över att så många oskyldiga barn och ungdomar har utsatts för fruktansvärda övergrepp av präster och andra i kyrkan – i sista hand är det Jesus själv som blir korsfäst på nytt. Som institution och mänsklig gemenskap måste kyrkan göra allt vad hon kan för att förhindra och försöka gottgöra det som ofta inte kan gottgöras. Som lemmar i Kristi mystiska kropp måste vi alla ta ansvar för vår personliga omvändelse till ett heligt liv i Jesu ständiga närhet, han som älskar oss och har löst oss från våra synder med sitt blod (Upp 1:5).
Om vi verkligen älskar Jesus måste det märkas på hur vi lever. Som Jesu lärjungar har vi fått en värdighet utan like, eftersom han har gjort oss till ett kungadöme, till präster åt sin Gud och Fader (Upp 1:6). Lägger människor i vår omgivning märke till det? Är vi ivriga att sprida Jesu omsorg och kärlek omkring oss? Vi skulle vara Jesu kärleksfulla händer i denna värld. Våra ord skulle göra hans sanning och barmhärtighet förståeliga för människor som inte har den blekaste aning om honom. Våra ögon skulle se på alla sårade och olyckliga med hans ömsinta blick. Därför är det viktigt att vi övar vår förmåga att se på Jesus i bönen, att läsa hans ord i Bibeln, att ta emot hans kropp och blod på vår tunga i eukaristin, att låta vårt hjärta klappa i takt med hans heliga hjärta.
Allt i oss kan beröras och förvandlas genom mötet med Jesus Kristus. Om han verkligen får vara vår Herre och Konung, kan han göra stora ting i oss. Om vi gör oss små och ödmjuka inför honom och tömmer oss på allt vårt eget, då kan han fylla oss med all sin nåd och sanning. Ju tommare vi blir på oss själva, desto mer uppfyllda av honom och allt vad han vill ge oss kan vi bli. Hans välde är ett evigt välde, som inte skall tas ifrån honom, och hans rike skall inte förstöras (Dan 7:14). Som Jesu lärjungar får vi representera hans eviga rike av sanning och barmhärtighet, av godhet och förlåtelse, av rättvisa och försoning. Var och en av oss har en personlig uppgift i detta rike. Om vi inte tar på oss denna uppgift, går något förlorat som inte alltid kan ersättas. Så viktiga är vi i Guds rike. Det är en stor nåd, men också ett stort ansvar.
+ Anders Arborelius OCD
