För tjugofem år sedan utnämnde helige Johannes Paulus II tre kvinnliga skyddshelgon för Europa som tillfogades den manliga skaran på tre helgon, Benedikt, Kyrillos och Methodios. Det var säkert ett uttryck för påvens insikt i att den kvinnliga karismen är mer nödvändig än någonsin för Europa, där moderlig kärlek och ödmjukt tjänande, kontemplativ klarsyn och medkänsla med utsatta hotar att gå förlorade. Påven valde vår heliga Birgitta, Edith Stein och Katarina av Siena för att skapa andlig jämlikhet i skyddshelgonens skara. Idag ser vi ännu tydligare behovet av denna kvinnliga karism i ett Europa som slits sönder av krig, polarisering och förflackning.
Vad kan då den heliga Birgitta hjälpa oss att återupptäcka? Allt kan sammanfattas i ett enda namn: Jesus – den ende som kan frälsa, oss, Europa, ja, hela världen och skapelsen. Europa verkar ofta ha glömt Jesus eller inte vilja veta av honom. Även vi få som kallar oss kristna behöver väckas till liv och förnyas i vår kärlek och efterföljelse av Jesus. Amor meus crucifixus est/Min kärlek är korsfäst. Birgitta vill lära oss denna grundhållning av kärleksfull överlåtelse till Jesus som av kärlek till oss har stigit upp på korsets trä och uppstått för vår skull. Han som säger till henne: Jag är den som dagligen såsom sann Gud och sann människa offras på altaret under brödets gestalt. Jag är densamme, den som har utvalt dig. Hedra min Fader! Lyd min Ande! Överlämna dig åt min moder, såsom åt din härskarinna! […] Bevara den sanna ödmjukheten! (I, 3).
Jesu kärlek måste få pulsera inom oss. Jesus vill möta oss överallt och alltid, i eukaristin, i sitt ord, i vår medmänniska. Han vill alltid vara med oss för att frälsa, rena och helga oss. Birgitta råder oss att ta jungfru Maria till hjälp för att vi ska leva i denna ständiga identifikation med Jesus: Han var verkligen för mig som mitt eget hjärta […] då han led, kände jag att det var som om mitt eget hjärta led (I, 35). Som Jesu brud vill Birgitta ställa hela sitt liv till Brudgummens förfogande. Som Jesu budbärare vill hon väcka oss till liv, så att vi ställer vårt liv med allt vad det innebär till hans förfogande. Det gäller likaväl för nunnan i klostrets avskildhet som för riddaren som ska kämpa för fred och rättvisa i ett sårat Europa. Det gäller på Birgittas tid likaväl som i vår egen tid.
Som kristna har vi ett ansvar att kämpa för sanning och rätt, för godhet och medkänsla. Birgitta talar om ”den andlige riddarens vapen” (IV, 89) för att påminna oss om det som vi idag skulle kalla katolsk sociallära. Hon försökte få ett slut på det blodiga hundraårskriget mellan England och Frankrike, som säkert verkade lika hopplöst som kriget mellan Ryssland och Ukraina. Birgittas syn på världen kan förvisso ibland tyckas lite väl ensidig: Denna värld kan verkligen kallas en öken, eftersom all dygd har försvunnit från den (II, 21). Och inte nog med det: Det fattiga huset är världen. Dess väggar är högmodet, därinne har man glömt Gud, där överflödar synden, där tänker man inte på det goda som ska komma. Dessa fläckar på väggarna tillintetgör de goda gärningarna och döljer Guds ansikte för människan (V, 9). Men Birgitta vill också väcka oss att inse att det är just denna värld som Jesus älskar och vill frälsa – och att vi är kallade att bistå honom i detta försoningsverk.
Mundus reconciliatus – Augustinus å sin sida talar om kyrkan som ”den försonade världen”. Om Birgitta ser på världen som ett av synden sårat hus så är kyrkan den heliga brudkammare där Brudgummen, Kristus, renar och helgar sin brud. Den klassiska kristna brudmystiken, som Birgitta är en del av, ser bruden både i kyrkan och i den enskilda människan samt i jungfru Maria som till fullo förverkligar detta brudideal. Kyrkan är den heliga miljö där vi får Marias hjälp att ta emot Brudgummen och hänge oss helt åt honom. Kyrkan är helig genom Guds nåd, men sårbar genom vår mänskliga svaghet och synd. Det gäller Birgittas tid likaväl som vår egen. Ingenting är nytt under solen. Birgitta manar kyrkan till bot och bättring. Med profetisk klarsyn ser hon på hur synden riskerar att tränga i kyrkan. Hon talar om ”den skändade brudkammaren” (VI, 33), ”den fallfärdiga kyrkobyggnaden” (IV, 78), ”den belägrade borgen” (IV, 65). Hon manar kyrkan till omvändelse för att vi ska kunna bidra till världens omvändelse. Det är därför hennes hjärta slets sönder vid tanken på att påven ännu inte hade återvänt till Rom. Samtidigt ville hon genom sin orden skapa en helig örtagård, där man lever helt och fullt i enlighet med detta brudideal till Guds ära för att så påverka och mana världen till omvändelse.
Birgittas stora önskningar förverkligades aldrig under hennes liv. Vi får inte alltid de bönesvar vi hoppas på. Vi ser sällan synbara resultat på våra drömmar om en fredlig och rättvis värld. Vår längtan efter att alla i kyrkan lever efter evangeliet tycks aldrig riktigt bli förverkligad. Birgitta påminner oss därför om ”brudens tålamod och lydnad” (I, 38) och om ”kyrkans sanna rikedomar” (IV, 76). Jungfru Maria är hoppets moder som hjälper oss att gå vidare med Jesus och för Jesus trots allt.
+Anders Arborelius OCD
