När världen uppmärksammade att det var två år sedan Ryssland påbörjade den storskaliga invasionen av Ukraina var det uppenbart att alla diplomatiska ansträngningar att få slut på kriget, inklusive Vatikanens, hittills misslyckats. Den mest iögonfallande orsaken är, så klart, det faktum att varken Ryssland eller Ukraina visat något reellt intresse av att göra den typ av medgivanden som vore nödvändiga för att kunna förhandla om ett avtal.
Men när det gäller just Vatikanen finns det ytterligare några faktorer som kan förklara varför ansträngningarna att agera medlare har strandat. Den senaste tiden har en ny sådan börjat komma i fokus: det faktum att påve Franciskus externa och interna agendor kanske ligger i konflikt med att engagera Ryssland.
Just den flexibilitet och det otraditionella tankesätt som gör Franciskus mer öppen mot Rysslands geopolitiska och diplomatiska agenda ad extra, det vill säga vad gäller den vidare världen, kanske också gör det svårt att sälja in påven till ryssarna ad intra, det vill säga när det gäller kyrkans inre liv.
Tanken slår en när den rysk-ortodoxa kyrkan nu reagerat på Fiducia supplicans, det kontroversiella dokumentet från dikasteriet för trosläran från december i fjol, som tillåter präster att ge icke-liturgiska välsignelser till ”irreguljära” par, inklusive samkönade förhållanden. Redan tidigare har dokumentet gett upphov till stora kontroverser inom katolska kyrkan men på senaste tiden har det också hamnat i fokus för ekumeniska reaktioner.
Ett sådant är ett kritiskt uttalande från Moskvapatriarkatets synodala biblisk-teologiska kommission, det vill säga ledningen för den rysk-ortodoxa kyrkan. Enligt uttalandet, som lades ut på Moskvapatriarkatets hemsida nyligen, hade kommissionen gått igenom dokumentet på uppdrag av patriark Kirill och var eniga i konklusionen att ”denna förnyelse reflekterar ett skarpt avsteg från kristen morallära”.
Uttalandet kom efter en tidigare intervju med metropolit Hilarion Alfejev av Budapest, ordförande för den kommission som studerade Fiducia supplicans och tidigare nummer två inom den rysk-ortodoxa maktsfären efter Kirill, där Hilarion kallar dokumentet för ”en chock”. ”Alla kommer nu att tro att kyrkan välsignar homosexuella par”, sade han och menade att dokumentet därför ”vilseleder dem som får en sådan välsignelse och dem som är vittnen till den”. Det ska tilläggas att Hilarion generellt anses vara en av de mer moderata inom den rysk-ortodoxa hierarkin och inte tillhörande den uttalade anti-katolska falangen.
Ingen samsyn på konflikten
Bakslaget mot Fiducia supplicans står i kontrast mot påvens närmande mot Ryssland på den geopolitiska fronten. Franciskus står markant närmare BRICS-nationerna (Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika, och sedan 1 jan 2024 även Egypten, Etiopien, Förenade Arabemiraten, Iran och Saudiarabien, red.anm.) än Washington, Bryssel eller NATO.
I stora delar av världen utgår man inte ifrån att Väst-makterna, framför allt USA, har monopol på moraliska förtjänster, eller från att Ryssland borde frysas ut på den internationella arenan. Enligt tidskriften The Economist är det runt sjuttio av världens länder som har en neutral hållning i Ukraina-konflikten eller som stöder Ryssland, och de utgör nära två-tredjedelar av världens befolkning, däribland Indien och Kina.
Påve Franciskus vägrar att fördöma president Vladimir Putin med namn, och antyder att Ryssland kan ha haft legitima säkerhetsbekymmer med NATO som ”skäller utanför landets dörr” och att det skulle ha bidragit till konflikten. Det ligger i linje med hans bredare agenda att avkolonisera Vatikanens utrikespolitik, det vill säga att gå från att vara en övervägande västerländsk institution till att bli en verkligt global sådan.
Retorik som irriterar
Inför tvåårsdagen av Rysslands invasion använde kardinal Matteo Zuppi, påvens personliga sändebud i konflikten, åter en gång den sortens retorik i en intervju med den italienska tidningen La Stampa, en retorik som tidigare drivit ukrainarna, speciellt ukrainska katoliker, till vansinne.
– Det är viktigt att komma ihåg, trots frestelsen med en polarisering som inte har något att göra med att förstå problemen, att alla krig alltid är brodermord […] Det är alltid Kain som dödar sin bror Abel.
Påve Franciskus har också upprepade gånger använt ordet ”brodermord” när han talat om konflikten. Det resulterar alltid i protester från ukrainare som insisterar på att det inte rör sig om ett syskonbråk utan om ett erövringskrig, där det finns en tydlig angripare och ett tydligt offer. Medveten om hur irriterande ordet är för många ukrainare är det avslöjande att Zuppi ändå valde det.
Ifrågasatt förtroende
Från början av sitt pontifikat har påve Franciskus åtnjutit ett relativt vänligt förhållande med Putin och de två har funnit gemensam mark förut. De stod enade 2013 i att vara mot vad som då tycktes vara en västerländsk önskan att använda militära medel mot Syrien för att få till ett regimskifte – vilket i princip gjorde att Assad kunde stanna kvar vid makten. I mars 2023 ansträngde sig påven också utöver det vanliga för att beskriva Putin som en kulturens man.
– Han besökte mig tre gånger som statsöverhuvud, och det gick att föra samtal med honom på hög nivå. Vid ett tillfälle talade vi om litteratur. Han talar inte bara ryska utan även flytande tyska och engelska. Han är utbildad.
Allt detta får det att framstå som att påve Franciskus och hans allierade varken politiskt eller diplomatiskt är en del av den anti-ryska konsensus som råder i Väst. Teoretiskt skulle det kunna positionera Vatikanen väl för att kunna agera medlare i Ukraina-kriget. Å andra sidan skulle en sådan insats vara tvungen att godkännas av den rysk-ortodoxa kyrkan. Som vi har sett uppskattar de måhända påvens diplomatiska stil men ser ut att tvivla på delar av hans teologiska och doktrinära tillvägagångssätt, och därmed ifrågasätts helhetsförtroendet i förhållandet.
Från detta pontifikats breda centrum-vänster-perspektiv är det otvetydigt en del av samma strävan att vilja arbeta för fred i hela världen, att lyssna till utvecklingsländer och att nå ut till de tidigare marginaliserade såsom hbtq+-gruppen. Men i förhållande till Ryssland är saker och ting inte alltid så lätta. Ibland kan en del av ens agenda faktiskt ligga i konflikt med en annan, trots att man tycker att de stämmer överens. Då står man inför den verkligt svåra uppgiften: att välja.
John L. Allen Jr.
chefredaktör Crux
