Víctor Manuel Fernández. Foto: Wikimeida CommonsEtt pressmeddelande undertecknat av prefekten och sekreteraren för dikasteriet för trosläran släpptes i slutet av förra veckan i svallvågorna av den turbulens som uppkommit efter deklarationen Fiducia supplicans om välsignelse av ”irreguljära” par. Beskedet från Vatikanen är tydligt: kyrkans lära om äktenskapet förändras inte; biskopar kan urskilja tillämpning i sitt stift beroende på sammanhang; pastorala välsignelser är inte jämförbara med liturgiska och ritualiserade välsignelser.
Publiceringen veckan före jul av deklarationen Fiducia supplicans om välsignelse av så kallade ”irreguljära par” väckte snabbt protester från ett antal enskilda biskopar som uttalade att de inte kommer att öppna för denna typ av välsignelser i sina stift, men även motstånd från hela biskopskonferenser, bland annat i Ungern, Polen, Ukraina och delar av Afrika. För att dämpa svallvågorna, och bemöta de många reaktioner som uppkommit, publicerade prefekten och sekreteraren för dikasteriet för trosläran, kardinal Víctor Manuel Fernández och monsignore Armando Matteo, nyligen ett pressmeddelande för att förtydliga budskapet i Fiducia supplicans.
”De förståeliga uttalandena från vissa biskopskonferenser”, skriver man, ”utgörs av att de understryker behovet av en längre period av pastoral reflektion. Det som dessa biskopskonferenser har uttryckt kan inte tolkas som doktrinär opposition, eftersom dokumentet är tydligt och klassiskt när det gäller äktenskap och sexualitet. Det finns flera starka fraser i deklarationen som inte lämnar något tvivel”. I pressmeddelande räknar man sedan upp alla otvetydiga passager i Fiducia supplicans av vilka det framgår att doktrinen om äktenskapet inte ändras och att för den katolska kyrkan är endast sexuella förbindelser mellan en man och en kvinna inom äktenskapet tillåtna.
Inga liturgiska välsignelser
Fiducia supplicans öppnar möjligheten att ge korta och enkla pastorala välsignelser till irreguljära par, och förtydligandet betonar att ”detta är välsignelser utan liturgisk form som varken godkänner eller rättfärdigar den situation som dessa människor befinner sig i” samt att varje lokal biskop har makt att ”göra en bedömning in loco, det vill säga på den konkreta plats som han känner bättre än andra eftersom det är hans flock. Försiktighet och uppmärksamhet på det kyrkliga sammanhanget och den lokala kulturen skulle kunna medge olika tillämpning, men inte ett totalt eller definitivt förnekande av denna väg som föreslås prästerna”.
Vad gäller hela biskopskonferensers ställningstaganden måste det förstås i sammanhanget, skriver man. ”I flera länder finns det starka kulturella och till och med juridiska frågor som kräver tid och pastorala strategier som går utöver det kortsiktiga. Om det finns lagstiftning som dömer till fängelse och i vissa fall tortyr och till och med dödsstraff bara för att man förklarar sig vara homosexuell, säger det sig självt att en välsignelse skulle vara oförsiktig. Det är självklart att biskoparna inte vill utsätta homosexuella personer för våld. Det är ändå viktigt att dessa biskopskonferenser inte förespråkar en annan doktrin än den som finns i den förklaring som har undertecknats och godkänts av påven, eftersom den är doktrinen för alla tider, utan snarare att de föreslår behovet av studier och urskiljning för att handla med pastoral försiktighet i ett sådant sammanhang”.
Bön om full trohet
I sin kommuniké vidhåller dikasteriet att den ”verkliga nyheten” i Fiducia supplicans, som ”kräver en generös inställning att ta emot och som ingen bör se sig undantagen från, inte är möjligheten att välsigna irreguljära par. Det är uppmaningen att skilja mellan två olika former av välsignelser: ’liturgiska eller ritualiserade’ och ’spontana eller pastorala’ ”. En ”teologisk reflektion, grundad på påven Franciskus pastorala vision, innebär en verklig utveckling med avseende på vad som har sagts om välsignelser i läroämbetet och i Kyrkans officiella texter”. Av denna anledning, förklarar kardinal Fernandez och monsignore Matteo, ”har dikasteriets text antagit den höga profilen av en deklaration, som utgör mycket mer än ett responsum eller ett brev.
Alla uppmanas att växa i övertygelsen att ”icke-ritualiserade välsignelser inte är en vigning av den person eller det par som tar emot dem, de rättfärdigar inte alla deras handlingar, och inte är ett godkännande av det liv de lever”. I kommunikén fortsätter man sedan med att ge ett enkelt exempel på en snabb, icke-ritualiserad välsignelse. Dessa ”pastorala” välsignelser måste ”framför allt vara mycket korta. Det handlar om välsignelser på några sekunder, utan ritual och utan välsignelse. Om två personer kommer tillsammans för att be om den, ber man helt enkelt Herren om frid, hälsa och annat gott för dessa två personer. Samtidigt ber man att de ska leva Kristi evangelium i full trohet och att den helige Ande ska befria dessa två personer från allt som inte motsvarar hans gudomliga vilja och allt som kräver rening.
(Vatican News)
