Ulrika Harmsen med Sofia Edgren, Norstedts, 2023
Harmsens bok är något så unikt som en inifrånskildring av ett Alzheimerförlopp. Huvudpersonen ramlar på skolgården där hon arbetar och drabbas av hjärnskakning och hjärntrötthet. Hon klarar inte av för mycket sinnesintryck, som ljuden när hennes familj äter. Hon måste ha nerrullade gardiner och solglasögon, annars gör ljuset ont, och får så småningom ett ljuddämpat rum med begränsat ljus och den efterlängtade tystnaden. Samtidigt börjar hon glömma saker, sätter isglassen i tehyllan, hittar inte hem och måste fråga om saker flera gånger. Efter omfattande utredningar står det klart: hon har Alzheimer. Fyrtiofyra år gammal med tre barn, man och arbete.
Det är en fängslande bok. Man håller lätt Alzheimers på avstånd eftersom det mest drabbar äldre, men boken är ett välkommet bidrag för att visa att det faktiskt även drabbar yngre. Och oavsett ålder, är det en fruktansvärt orättvis sjukdom. Den skalar sakta av all självständighet tills man är beroende av hjälpmedel och andra. Något som är väldigt obekvämt för Harmsen som tidigare levt ett aktivt liv med ett krävande arbete, barnens aktiviteter och ett hem att sköta.
Boken är ett ärligt berättande av symptom och sjukdomsförlopp utan att falla i fällan för snyfthistoria. Visst är det sorgligt, i synnerhet när dottern eftertänksamt frågar ”mamma, kommer du att glömma oss nu?”. Men huvudpersonen försonas så småningom med sin situation, ser till att hitta på saker hon har på sin bucket-list, planerar att skriva en barnbok om Alzheimers tillsammans med dottern och vågar ta upp frågan om demensboende med sin man.
Jag la ifrån mig boken med större insikt om sjukdomen och mer empati för min egen mormor som befinner sig i slutstadiet av sjukdomen. Sjukdomen drabbar över tjugo tusen svenskar varje år …
Carolina Olsson
