Magnus Sandelin, Fri tanke, 2023
Denna bok kan mycket väl vara den viktigaste i sitt slag som publicerats i Sverige, på grund av dess mängd konkret information om de islamistiska och jihadistiska miljöernas framväxt i Sverige de senaste decennierna. Och om reaktionerna – länge uteblivna! – på denna utveckling.
Sandelins berättelse har tre huvudlinjer. Den första handlar om hur islamism och jihadism spridits och fått fotfäste bland unga muslimer i Sverige. Här är stort fokus på utresande och hemvändande ”IS-resenärer”.
Den andra handlar om hur de miljöer där dessa idéer spridits absurt nog ofta finansierats med offentliga bidrag. Få myndigheter verkar ha anat – eller velat ana – ugglor i mossen. Tag studieförbundet Ibn Rushd. Ibn Rushd är filosofen hos oss mer känd som Averroes. Han lyfts ofta fram i Väst när man vill visa en ”islam med mänskligt ansikte”. I verkligheten är det Islamiska Förbundet, en förening kopplad till det islamistiska Muslimska brödraskapet, som står bakom Ibn Rushd. Sandelin redovisar hur forskare kunnat belägga att förbundet sedan 2005 mottagit en kvarts miljard statliga skattekronor och därutöver miljoner från olika kommuner.
Den tredje beskriver hur svenska politiker, journalister, islamologer med flera under alla år både förnekat problemet och – ibland mot bättre vetande – gett sig på dem som hävdat att allt inte stått rätt till. Jag ger inget exempel. Läs om det skrämmande eländet själva. Väl använd tid.
Boken har dock en del brister. Nummer ett: författarens klara vilja att upprätthålla den i Sverige omhuldade myten att det går att separera islamism och jihadism från ”vanlig islam”. Det gör det inte. Författaren själv ger flera exempel som visar hur omöjligt det är. Ett exempel från boken är den unge akademikern i Botkyrka som startade initiativet Förortsakademiker för att hjälpa ungdomar till en bra start i livet. Han intervjuades i Karriär och hyllades av kommunen. Han var också drivande i ungdomsföreningen al-Taqwa, som hyllade jihadistideologen Suleman al-Alwan och propagerade för väpnad jihad. Detta kunde man göra från sina lokaler i den lokala moskén, som av omgivningen bedömdes som ”moderat”.
Islamism och jihadism har samma mål: Upprättandet av ett islamiskt samhälle styrt av sharialagar. Islamism är en utifrån muslimska doktriner koherent politisk praxis för att nå målet. Jihadism är en koherent praxis av väpnad kamp för att nå samma mål. Bara en liten del av alla muslimer är i praktiken islamister och jihadister. Men hundra procent av alla islamister och jihadister är muslimer. Det är märkligt att Sandelin inte ser implikationerna av detta.
Nummer två: Bristen på historiskt perspektiv. Väst har 1 400 års erfarenhet av interaktion med islam. Då är det märkligt att läsa formuleringar som ”redan i början på 2000-talet”. Har man kunskap om historien, så förstår man att modern islamism och jihadism inte är isolerade och avvikande företeelser, utan bara de senaste versionerna av en kamp och strävan som muslimer inspirerade av islams doktriner i olika former bedrivit sedan raiden mot Mu’ta år 629.
Nummer tre: Sandelin använder okritiskt begreppet ”radikalisering” som det används av det offentliga Sverige, det vill säga som en social ”mekanik” med mycket lite uppmärksamhet på betydelsen av inom vilken livsåskådning radikaliseringen sker. Ingen fruktar en radikaliserad kväkare. En marxist som radikaliseras kan bli en Lenin, en Mao, en Pol Pot, en Andreas Baader och en Ulrike Meinhof. En muslim som radikaliseras kan bli en Khalid bin al-Walid, en Hassan al-Banna, en Usama bin Laden, en Nasir al-Fahd eller en Abu Bakr al-Baghdadi. En katolik som radikaliseras kan bli en Franciskus av Assisi, en Bartholomeo de las Casas, en Moder Teresa och en Dorothy Day. Livsåskådningens betydelse kan avläsas i de efterlämnade likstaplarnas höjd. På frukterna känner man trädet.
Lars F. Eklund
