Biskopssynoden den 4 oktober kommer att se annorlunda ut i sin utformning. Ordet synodalitet blir därmed prövat i praktiken.
Synodalitet har kommit att bli ett av påvens favoritord. Franciskus har använt det hundrafyra gånger i sina tal och skrifter, medan hans föregångare Benedikt XVI endast använde ordet två gånger och då för att understryka dess betydelse i relationen till primat, i uppdraget att vara ”ett hjärta och en själ” (Apg 4:32).
Med synodalitet vill påve Franciskus se en kyrka som ”vandrar tillsammans” och där hennes medlemmar ”lyssnar på varandra”. Ordet synod kommer från grekiskans hodos (väg) och syn (med) och uttrycker därför en gemensam vandring. Därför har man för första gången nu bjudit in lekfolket, kvinnor och män, att delta i biskoparnas samtal.
Det var i slutet av april som biskopssynodens sekretariat meddelade att påven har beslutat att sjuttio personer ur lekfolket, hälften av dem kvinnor, inte bara får delta utan även rösta under synoden. ”Det är inte en revolution, men en betydelsefull förändring”, sa synodens samordnare kardinal Hollerich.
Den nuvarande biskopssynoden har redan pågått sedan oktober 2021, då de första etapperna inleddes lokalt, nationellt, för att sedan omfatta kyrkan kontinentalt, i en nyligen avslutad etapp. Personerna som nu ska delta i synoden i Rom har deltagit i processen hittills.
Biskopssynodens sekreterare kardinal Grech förklarar att beslutet fattades med erfarenhet av synodens studiegrupper, där man sett att ”närvaron av experter skapar en fruktbar dynamik i samtalet”.
När påve Franciskus firade biskopssynodens femtioårsjubileum i oktober 2015 (det var påve Paulus VI som inrättade biskopssynoderna 1965, strax efter Andra Vatikankonciliets avslut) sa han att ”synodaliteten erbjuder den bästa tolkningsramen för att förstå hierarkins ämbete”. Kyrka och synod är synonymer, påminner Johannes Chrysostomos om, och konciliet i Nicea markerar början på synodalitet som den metod som tillämpas på beslutsprocessen.
Påven har varnat för att ordet synodal ska bli en slogan, och ordet är redan lite nött och även missförstått, en refräng man lutar sig mot samtidigt som många undrar över vad som egentligen menas med en synodal kyrka.
Det finns de som oroar sig för en övergång från en hierarkisk kyrka till en synodal, i bemärkelsen modifierade regeringsstrukturer. De brukar varna för att kyrkan riskerar att bli svag och ostyrbar, utsatt för politiskt, ekonomiskt och medialt inflytande. De reformerade kyrkornas historia lär oss hur det går, menar man.
Men kardinal Hollerich underströk nyligen i en intervju att kyrklig parlamentarism mer hör till de protestantiska kyrkornas synodalitet.
– Vi måste utöva en katolsk synodalitet, som är annorlunda. Vi har ämbeten, biskoparnas kollegialitet, ansvaret för kyrkan, Petrus primat. Allt detta kommer inte att utrotas med synodalitet. Biskoparnas kollegialitet och påvens företräde utövas i synodalitet, för att tillsammans söka Guds vilja. Det är därför inte en fråga om att säga: det finns detta problem, det finns dessa två positioner, den som har majoriteten vinner. Det skulle förstöra kyrkan och det vill vi inte.
Kardinal Kurt Koch, prefekt för dikasteriet för främjandet av kristnas enhet, talar ofta om synodalitet med den ortodoxa kyrkan. Han betonar att det är nödvändigt att förklara förhållandet mellan synodalitet och primat – påvens primat.
– Kyrkans liv och strukturer har ännu inte utvecklat den grad av synodalitet som skulle vara teologiskt möjlig och nödvändig, menar han.
Man kan så här långt konstatera en avsaknad av dessa teologiska, även kanoniska termer, vilket i den synodala vandringen har lämnat plats för de sociologiska termerna, med risk för en avsakraliserad syn på kyrkan.
Så när den gemensamma vandringen nu snart nått Rom är hoppet att den går i mål i en sann, katolsk synodal anda.
Charlotta Smeds
redaktionschef Vatican News
