Det var på midsommarafton i fjol som beskedet kom: högsta domstolen i usa hade beslutat att upphäva domen Roe vs. Wade, som sedan 1973 gett kvinnor konstitutionell rättighet till abort under de första två tredjedelarna av graviditeten. Därmed stärktes subsidaritetsprincipen vad gäller reglering av abort i USA rejält; varje delstat bestämmer nu på egen hand vilka abortlagar som ska gälla.
Någon glädje över den utökade demokratin i USA noterades inte hos något av de politiska partierna här hemma. Tvärtom spreds snabbt en allmänt alarmistisk stämning, och reaktionerna från partiföreträdare lät inte vänta på sig. Inom ett par dagar konkretiserades upprördheten i ett förslag, som snabbt fick spridning. Före valet i september hade idén fått bifall av alla åtta riksdagspartier: att låta utreda hur abortlagen kan skrivas in i grundlagen.
Ambitionen fanns också med i Tidöavtalet, som presenterades efter valet. Formuleringen var kort: ”En ny grundlagsutredning ska bl.a. utreda hur aborträtten kan stärkas. Förslag tas fram om hur kvinnans rätt till abort kan ges skydd i regeringsformen.” Nyligen kom så det väntade beskedet, i form av en debattartikel i Expressen (9 mars 2023) av bland annat statsministern, med budskapet att en grundlagsutredning nu förbereds i Regeringskansliet. I debattartikeln fastslås att ”Aborträtten är en grundläggande och fundamental rättighet för vårt fria samhälle. […] Att skydda aborträtten i grundlag går därmed hand i hand med till exempel skyddet av rättsstaten, av demokratin och av oberoende domstolar. […] Staten måste garantera alla kvinnor effektiv, säker och lika tillgång till rätten att frivilligt avsluta en graviditet. […] Det handlar om rätten till sin egen kropp, om kvinnors makt över sitt eget liv, och om rätten till sin egen framtid.”
Betraktar man det ofödda barnet som en människa, mindre i storlek men med samma värdighet som oss andra som har haft turen att få födas, uppfattas man av många som tämligen apart. Inom vården har till exempel abort kommit att kallas för ”ett avbrytande”. Det låter bättre så.
Men helt oavsett var man står i frågan om det ofödda barnets status och värdighet, och vilken syn man har på abortlagen, framstår beslutet om grundlagsskydd aningen besynnerligt.
Att skriva in ett medicinsk ingrepp i grundlagen är märkligt nog. Och i ljuset av den föreliggande situationen i landet framstår förslaget än mer som en överreaktion. Abort har i snart femtio år varit möjligt för alla kvinnor i Sverige nästan ända fram till halva graviditeten. Drygt en av fem konstaterade graviditeter slutar i abort. Det ses av samhället i stort som ett medicinskt ingrepp bland många andra, och abortlagen stöds av samtliga riksdagspartier. Total politisk konsensus råder.
Hur hamnade då politikerna här – att mitt i den realitet som råder i Sverige komma fram till att grundlagsskydd av abort är ett måste? Möjligheten till abort ska, om det går som politikerna planerat, alltså ingå i regeringsformen, en av våra fyra grundlagar som står över alla andra lagar, och som beskriver hur landet ska styras, vilka grundläggande rättigheter medborgarna har och hur den offentliga makten ska fördelas. Vilka andra helt vanliga lagar blir näst att hamna där? På vilken grund? Och var ska gränsen dras? Grundlagen borde fredas från politiska markeringar i form av överreaktioner på något som skett på andra sidan Atlanten, och hållas bortom partipolitikers iver att framstå som progressiva.
Helena D’Arcy
chefredaktör
