Siffrorna som publicerades nyligen är tydliga och ger perspektiv på vår Europa-centrerade bild av kyrkan. Det gäller andelen katoliker som säger sig gå i mässan minst en gång i veckan – med andra ord de som omsätter sin tro i praktiken. Det är det katolska Georgetown-universitetet i usa som visar var kyrkans tyngdpunkt återfinns, baserat på siffror från undersökningen World Values Survey, som i intervaller på fem-tio år undersöker vilka värderingar som råder bland befolkningen i ett stort antal länder.
Tyngdpunkten visar sig föga förvånande inte ligga bland dem som hörs, syns eller märks mest från vår horisont, utan i Nigeria (nittiofyra procent), Kenya och Libanon (bägge runt sjuttio procent) där andelen praktiserande katoliker är som störst. Rent numerärt finns nu flest praktiserande katoliker i Filippinerna, Mexiko, Kongo, Nigeria och Uganda. Långt fler katoliker i Afrika än i Europa går i kyrkan en given söndag, och utvecklingen är densamma när det gäller prästvigningar, där Afrika gick om Europa 2019.
I bottenligan återfinns Tyskland (fjorton procent), Schweiz och Lettland (elva procent), Frankrike och Brasilien (åtta procent) och Nederländerna (sju procent) – inget av de nordiska länderna finns med i undersökningen. Nederländernas bottenplats överraskar inte. År för år har mässdeltagandet minskat med sex procent – efter pandemin har tappet blivit hela trettiosex procent – och Km har tidigare skrivit om hur stiftet Amsterdam räknar med att ha stängt sextio procent av alla kyrkor om fem år. Det finns givetvis en mängd förklaringar till att kyrkan i Nederländerna imploderar, men intressant är att den fallande kurvan tog sin början redan under decenniet efter Andra Vatikankonciliet – antalet praktiserande katoliker reducerades då till hälften på tio år. Detta skedde parallellt med att man publicerade en egen katolsk katekes med ett antal kontroversiella formuleringar, och införde en process av konsultationer med teologer och lekfolk, som presenterade ett antal förslag på ”förnyelse” av den katolska tron.
Tankarna leds spontant mot Tyskland, där katolska kyrkan till stora delar nu går igenom samma sak. Diskussionsprocessen Den synodala vägen håller sitt sista möte i mars, och en splittring med Vatikanen tycks alltmer ofrånkomlig, om mötet utmynnar i att hålla fast vid de förslag på kursändring för kyrkan, som röstats igenom tidigare. Nyligen gjordes också stora förändringar i reglerna för vem som kan anställas av katolska kyrkan, som är Tysklands största privata arbetsgivare: man får nu inte längre säga nej till att anställa någon som lever helt på tvärs med kyrkans lära. Men också här talar siffror ett tydligt språk. Varje år lämnar hundratusentals katoliker kyrkan, allt fler för varje år. Det verkar med andra ord inte som om de nuvarande metoderna för att stoppa utflödet – att ”modernisera” tron – fungerar särskilt väl.
Kontrasten mot det som ibland omnämns som ”kyrkans periferi” är stor. Nära nittio procent av dem som dödas för att de är kristna bor i Nigeria, och ändå är det just här som överlägset störst andel av katolikerna de facto praktiserar sin tro. Trots att kyrkan i Nigeria inte har bjudit in till diskussionsprocesser om hur trosinnehållet kan ”anpassas till världen” eller anordnat kyrkopolitiska debatter. Kyrkfolket väljer helt enkelt att fortsätta gå i kyrkan och delta i sakramenten. För dem är tron en fråga om liv och död – borde det inte vara det för oss också? Kyrkans tyngdpunkt rör sig helt förståeligt i riktning mot Afrika, medan Västeuropa alltmer närmar sig periferin.
Helena D’Arcy
chefredaktör
