På årets sista dag lämnade påven emeritus Benedikt XVI tiden, i samma tystnad som han hade levt de senaste tio åren sedan han avsade sig påveämbetet. Natten till den 31 december viskade han sina sista ord ”Herre, jag älskar dig” – fyra enkla ord som så väl sammanfattar hans vittnesbörd under sina åtta år som påve och hela livet innan dess.
När man mötte Benedikt XVI spred han det lugn som bara en djupt troende man kan sprida. Oberoende av hur mycket det blåste i media – och det var blåsigt från allra första början i hans pontifikat – svarade han med en orubblig tillit till Herren. Och från toppen på hierarkin rann denna tillit ner från själ till själ och spred sig i kurians alla avdelningar och kontor. Att arbeta i Vatikanen under hans tid präglades av påvens tro, tillit och trohet.
När ryktet spred sig på nyårsdagen bland dem som arbetar i Vatikanen att man kunde få visa sin vördnad till den nyss avlidne påven i det lilla klostret Mater Ecclesiae, där han levde sina sista år, var det många som släppte allt och begav sig dit. På ett sätt hade han redan dött för tio år sedan, när han drog sig tillbaka. Man såg honom sällan. Han tog emot enstaka besök och uttalade sig endast ett fåtal gånger. Många som älskade honom hade upplevt en stor saknad och nu fick man möjlighet att se honom en sista gång. ”Jag har saknat dig så”, hörde man människor viska i det lilla kapellet, som när man möter en vän efter en lång tid. En kär vän, som emellertid hade lämnat sin kropp – nu fick man vände sig till himlen för att be om hans förbön. Utanför klostret stod ärkebiskop Gänswein och den lilla grupp Memores Domini [lekfolk som tillhör rörelsen Communione et Liberazione, red. anm.] och tog emot de troendes kondoleanser. De hade varit Benedikts närmaste familj under de sista åren.
Man hade inte kunnat föreställa sig vad som skulle hända när en påve dör efter att redan ha varit borta från rampljuset i tio år. Ingen i Vatikanen hade väntat sig den strida ström troende som reste till Rom och köade i timmar för att visa sin kärlek till den avlidne påven. Över tvåhundra tusen människor kom till Peterskyrkan under de tre dagarna som hans kropp vilade där i lit de parade före begravningen.
”Han var en stor teolog”. I nyhetssändningar var detta den återkommande repliken, från både enkla troende och kyrkans lärda. Och det är ingen tvekan om att han var en stor teolog. När begravningen var slut och kistan bars iväg från Petersplatsen hördes ropen Santo subito, ”Helgon genast”, och i samma stund tillade man: ”… och kyrkolärare”.
Men Josef Ratzinger, född den 16 april, på dagen då kyrkan firar den helige Benedikt Josef Labre, verkar med valet av sitt påvliga namn ha fullkomnat namnet på sin födelsedags helgon. ”Den största teologen på påvestolen sedan sekler, valde beskyddet av ett helgon, för vilket teologi inte var viktigt, utan endast tillbedjan”, skriver Martin Mosebach i en artikel i Die Welt efter påvens död. Labre var ett fattigt, kringvandrande helgon, som vallfärdade från helgedom till helgedom och tillbringade timmar i bön inför det heliga sakramentet. ”En fattig gudsman som påminner oss om den ryska yurodivyn, ’Kristi dåre’ som inte lyckades följa världens regler, men vars hjärta brann av kärlek till Gud.”
Vår tids största teolog hade hela livet funnit en stor glädje i att studera, men inte för att vinna världens beröm utan av kärlek till Gud. Benedikt XVI kallade sig en ”ödmjuk arbetare i Herrens vingård”, när han första gången mötte folket på Petersplatsen. Han förstod att den vingård han kallades att arbeta i kanske inte var en stor, central verklighet i det postkristna samhället, utan insåg att ”den katolska trons framtid beror på dess förmåga att vara en motkultur av små kreativa minoriteter som kommer att agera frälsningens surdeg”, som Mosebach skriver. Denna lilla vingård på sekulariseringens sluttningar, hotad av relativismens torka och materialismens stormar, arbetade Benedikt XVI troget i. Under sin sista resa till Tyskland i september 2011 varnade han för ”en kyrka som är nöjd med sig själv, som sätter sig tillrätta i världen, självtillräcklig och formad efter världens kriterier”.
Denna insikt, om hur kyrkan ska förhålla sig till det sekulära samhället, bidrog till en fruktbar dialog med representanter för islam under hans pontifikat. Många minns fortfarande Benedikts XVI:s tal i Regensburg 2006 som en käpp i hjulet på relationen till den muslimska världen. Istället resulterade det i ett respektfullt brev undertecknat av hundratrettioåtta lärda muslimer. Han hade vågat säga det ingen påve tidigare hade sagt – att muslimerna hade samma brådskande utmaning framför sig som kristendomen hade när den mötte upplysningstiden: att å ena sidan motverka den positivistiska tankediktaturen som utesluter Gud från samhällslivet, och å andra sidan välkomna upplysningens verkliga erövringar: mänskliga rättigheter och, framför allt, religionsfriheten.
Två saker återkommer kontinuerligt i Benedikt XVI:s texter. Det första är ”Gud är kärlek”. Det finns ingen predikan, eller något tal eller någon katekes av Benedikt som inte bekräftar detta. Hans första encyklika bar samma titel, som om han ville försäkra sig om att han som påve skrev det viktigaste genast. Det andra ständigt återkommande är uppmaningen att ”söka Guds ansikte”. Kanske det bästa exemplet på detta är när Benedikt xvi under sin resa till Frankrike 2008 talade till den franska kulturvärlden. Många gissade att hans tal skulle handla om hans favoritämne, relationen mellan tro och förnuft. Men på Collège des Bernardins höll påven ett mästerligt tal om querere Deum, att söka Gud, och hur den europeiska kulturen byggdes på detta sökande.
För många har Gud blivit den Store Okände. Men […] frågan om den Okände Guden står kvar, bakom alla bilder på falska gudar. Och i Guds frånvaro växer frågorna runt honom. Vårt behov är inte mindre idag: Sök Gud, och låt honom finna dig!
Många predikningar om påven har hållits de senaste veckorna. De bästa har varit dem i vilka man har låtit honom tala själv genom att läsa utvalda stycken av hans rika lärdom. Att studera och undervisa var det han brann för, och när han sjuttioåtta år gammal valdes till påve, hade han egentligen hoppats på att få dra sig tillbaka till sina studier, efter närmare tjugofem år vid Johannes Paulus II:s sida som prefekt för troskongregationen. På svenska finns hans tre böcker om Jesus från Nasaret och Introduktion till kristendomen, tillsammans med tre encyklikor och två intervjuböcker.
Benedikt XVI beskrivs ofta som konservativ av liberala, och som liberal av konservativa. Faktum är att han tillhörde den kategori personer som är långt bortom dessa begränsande termer. Hans inre tillit till Herren gjorde honom friare än många, och hans trygghet i besluten bottnade i djupa, teologiska rötter i hans tro.
Redan 2006, ett år efter att han valdes till påve, skrev han sitt andliga testamente. Det publicerades först dagen efter hans död. I den relativt korta texten hör vi honom en sista gång som påve uppmana Guds folk: Stå fasta i tron!
Nu vilar han i Peterskyrkans krypta, strax intill Petri grav, och fortsätter att vid Petrus sida i himlen uppmana kyrkan på jorden till tro, tillit och trohet.
Charlotta Smeds
redaktionschef Vatican News
