Sacré-Coeur de Montmartre, ParisAtt påvens pilgrimsfärd till Kanada skedde i en anda av botgöring undgick ingen som följde påvens sex dagar långa resa i slutet av juli. Med sin närvaro och sin bön om förlåtelse för det onda som många kristna gjort mot ursprungsfolken i Kanada, ville påven läka de för många fortfarande öppna såren. För ånger och förlåtelse gör just det, det läker. Men skulle det räcka, frågade sig de stora sekulära mediehusen. Att be om förlåtelse kräver mer än ord, det kräver också att man reparerar det som har gått sönder. Den trasiga vasen blir inte hel av att man säger förlåt, man måste laga den. På samma sätt behöver det trasiga förtroendet repareras.
Men hur sonar man för kyrkans synder, synder man inte har gjort personligen? Och varför ska man göra det? Svaret ligger i gottgörelsens mysterium. Om detta skriver biskop Erik Varden av Trondheim i den italienska tidskriften Vita e pensiero. Artikeln är värd att läsas i sin helhet och den finns återgiven på engelska på Vardens hemsida Coram Fratribus (coramfratribus.com, sök på ”Repairing the Wound”). Han beskriver hur förtroendet för kyrkan har fallit i hela världen efter att övergrepp av olika slag får folk att se på kyrkan med avsky.
Samtidigt som ”de mörka täta skuggorna sprider sig vida” vill Varden inte vara ”onödigt apokalyptisk” utan ge ett teologiskt perspektiv och teologiska svar.
Gudskelov har mycket gjorts på det praktiskt planet. Det är smärtsamt men nyttigt att kartlägga omfattningen av övergreppen. Omhändertagande av offer är viktigt. De skyldiga måste stå till svars för sina handlingar. Det är bra med rättsliga och kanoniska reformer för rättvisa processer. Det är bra att ha tydliga skyddsrutiner och att vi har hittat orden för att fördöma en korruption som tyst har spridit sig alltför länge.
Men, menar han, om vi ska bemöta krisen måste vi göra det som troende och inte bara tala om kriminalitet, utan om synd. Och synden skadar inte bara den som faller offer, i det här fallet, för övergrepp. Synden lämnar ett sår i syndarens själ och i kyrkan som är i behov av läkedom.
Ju allvarligare synd, desto smittsammare sår och långsammare läkning. Att vara katolik idag är, skulle jag säga, att leva inuti ett enormt, infekterat, varbildande sår som ropar efter läkning. Vem är beredd att göra detta sår till sitt eget, att hålla det inför Gud så att hälsan i slutändan kan återställas?
Biskop Varden tar som exempel hur franska katoliker vid slutet av 1800-talet föll på knä i bön om förlåtelse för de fruktansvärda följderna av den franska revolutionen och ångerfulla lät bygga basilikan Sacré-Coeur i Paris som ett löfte om botgöring, en plats tillägnad oavbruten bön inför det heliga sakramentet.
Detta initiativ kanske kan upplevas som fruktansvärt förlegat, till och med lite pinsamt [… men] det vilar på en solid grund. Innan synden ”tas bort” måste den iklädas och uthärdas. Detta är meningen med korset, som Kristus kallar oss att dela genom ett mysterium inneslutet i eukaristins struktur.
Biskop Varden avslutar med att säga att för att läka står kyrkan inför ett enormt reningsarbete:
Huruvida frälsningsmysteriets helande kraft visar sig effektivt i vår tid kommer till stor del att bero på oss, som är kallade av Kristus att leva som lemmar i hans kropp, på hur vi utövar vårdnaden om den nåd som har anförtrotts oss, så att den kan spridas.
Påvens resa till Kanada var en påminnelse om detta, i mötet med ursprungsbefolkningarna och den lokala kyrkan. Det trasiga förhållandet mellan människor behöver Guds hjälp för att läka, vi får därför inte glömma att laga kyrkans trasiga band till Gud: med uppoffringar, ånger, bön och gottgörelse. Så att inte såret fortsätter att infekteras och spridas.
Charlotta Smeds,
redaktionschef Vatican News
