Haiti har länge haft otur med tajmingen när allmänheten i USA ska engageras. När amerikanerna invaderade Haiti 1915 var USA uppslukad av en debatt om hur man skulle hålla sig utanför Första världskriget, vilket innebar att få amerikaner var uppmärksamma. När USA drog sig tillbaka från Haiti 1934 hade orosmolnen för Andra världskriget redan tornat upp sig, så återigen verkade Haitis öde vara sekundärt. Nu är den offentliga debatten i USA fångad mellan kriget i Ukraina och masskjutningarna i Buffalo och Texas, med litet utrymme över för något annat.
Som till exempel en nyligen publicerad artikelserie i New York Times om hur den amerikanska bankkolossen Citibank rent faktiskt styrde Haiti under en lång tid och sådde fröna till den förödande fattigdom som fortfarande drabbar önationen med elva och en halv miljoner invånare.
Jag erkänner att jag har ett personligt intresse, eftersom det var tack vare Times-serien som jag lärde mig att en av Citibanks chefer, vid namn John Allen – John ”H.” Allen, inte ”L.”, som är min mellanbokstav – en gång fungerade som primär rådgivare till den amerikanska regeringen i haitiska angelägenheter, utnämnd till posten av president Woodrow Wilson.
Visserligen var USA knappast ensamt om att kratta manegen för katastrof i Haiti. Till denna dag är Haiti fortfarande det enda landet i världen där före detta slavar tvingades betala sina tidigare herrar, genom pengatransaktioner till Frankrike, som vissa uppskattar till över tjugo miljarder dollar i dagens penningvärde.
Hur illa är det i Haiti idag?
Tja, även om vi lyckades förbise det faktum att det är den fattigaste nationen på det västra halvklotet, med minst en fjärdedel av befolkningen som lever i vad FN betraktar som ”extrem fattigdom”; och även om vi bortser från det politiska kaos som kulminerade när landets valda president, Jovenel Moïse, mördades i sin privata bostad i juli förra året; och även om vi på något sätt skulle kunna förbise den endemiska korruption som gör att Haiti rankas bland de mest korrupta nationerna i världen av Transparency International – så finns fortfarande gisslet i form av gängvåld, som nyligen nådde en ny höjdpunkt.
Enligt Haiti-baserade National Human Rights Defense Network har det bara i området runt huvudstaden Port-au-Prince inträffat minst hundrafyrtioåtta dödsfall under en tvåveckorsperiod i månadsskiftet april/maj – alla relaterade till strider mellan kriminella gäng som tävlar om kontroll över territoriet. Facit inkluderar också åttioen byggnader och sextio fordon som brändes och åtminstone delvis förstördes, och många av offren blev antingen brända levande eller halshuggna.
Ett av gängen som var inblandade i blodbadet kallar sig 400 Mawozo. De var också ansvariga för kidnappningen av sjutton kristna missionärer från USA, som så småningom frigavs. Även om det inte offentligt har bekräftats är det en allmän uppfattning att befrielsen kom efter betalning av en lösensumma – kidnappning i vinstsyfte har blivit en av de mer lukrativa inkomsterna för Haitis kriminella gäng.
Djupa katolska rötter
Den 24 maj publicerade Philip Jenkins – en av de mest skarpsinniga observatörerna av den aktuella situationen inom kristenheten – ett stycke i The Christian Century där han noterade att katolska kyrkan i princip är den enda sociala institution som håller Haiti flytande nuförtiden, på gott och ont.
Även om Haiti traditionellt är katolskt har evangelikala protestanter och pingstvänner gjort stora framsteg under de senaste decennierna. Enligt Jenkins beräknas ungefär trettio procent av befolkningen tillhöra dessa grupper. Ändå, på grund av sin historia och även sin infrastruktur, levererar katolska kyrkan lejonparten av privat humanitärt bistånd och utvecklingsbistånd i Haiti.
Som ett mått på hur djupt dessa katolska rötter går kan man påminna sig om att en före detta katolsk präst och medlem av salesianorden, Jean-Bertrand Aristide, tjänstgjorde som landets president i tre omgångar, efter att ha avsatts två gånger i militärkupper. Och fortfarande är han, enligt vissa undersökningar, den mest populäre politikern i Haiti.
Starka band till USA
Katolska kyrkan i USA har ett särskilt intresse för Haiti som sträcker sig tillbaka flera årtionden, delvis på grund av ett stort antal haitiska invandrare. Nyligen vigdes också den förste haitiskfödde biskopen till ett amerikanskt stift – Jacques Eric Fabre-Jeunes, biskop i Charleston, South Carolina.
Men även om amerikanska katoliker har varit och fortsätter att vara generösa är deras hjälp, i förhållande till det faktiska behovet, som att försöka täppa till en läckande damm med sitt finger. Det verkar ibland som att Haiti är ett samhälle som både historien och naturen har förbannat. Minns till exempel den förödande jordbävningen 2010, då mellan hundra tusen och trehundra tusen människor omkom.
I försöket att skaka av sig denna förbannelse är, som Jenkins uttryckte det, ”kyrkan avgörande för nationens välbefinnande och kanske dess överlevnad. Om inte kyrkan, vem?”
Visst finns det många anledningar till varför amerikanska katoliker kan känna sig distraherade och överväldigade nuförtiden, med både kyrkans interna kriser och kulturens. Men kanske vill de ändå skänka en tanke till ett land vars tillstånd inte bara är angeläget av rent humanitära skäl, utan också oupplösligt knutet till USA:s egen nationella historia.
John L. Allen Jr.
chefredaktör Crux
