Vår påve Franciskus har en fantastisk förmåga att lika enkelt som exakt formulera vår tids problem och brister. I en intervju gjord för Jesuitordens europeiska kulturtidskrifter, publicerad på svenska i Signum nr 5, svarar påven på frågan vad som bör vara kulturtidskrifternas uppdrag. Han säger bland annat: ”Jag menar alltså att det inte bara är idéer som ska kommuniceras. Det räcker inte. Det man måste kommunicera är framförallt idéer som härstammar ur verklig erfarenhet.” Han talar vidare om faran som ligger i att idéer ”kopplas loss från den mänskliga verkligheten”.
Här tror jag att påven sätter fingret på ett grundproblem i moderniteten. Många av de olyckliga utvecklingslinjer vi sett de senaste århundradena har att göra med ett tänkande som tagit abstraherandet alltför långt. Idéer som tappat kontakten med ”den mänskliga verkligheten”.
Kanske kan man dra denna tendens ända tillbaka till 1600-talsfilosofen René Descartes. Hans mest avgörande bidrag till den moderna mentaliteten är den strikta uppdelning mellan kropp och själ som han gjorde. En föreställning som förvisso inte fått gå oemotsagd, men som påverkat det västerländska tänkandet på ett avgörande sätt. Descartes menade att det gick en skarp gräns mellan kroppen och människans själ. Kroppen var i själva verket inget annat än en maskin, styrd av stränga mekaniska principer. Kroppen och det sinnliga får hos Descartes därför en sekundär, för inte säga nedvärderad, roll. Det är inte via sinnena, utan med hjälp av förnuftet, som vi förnimmer världen.
Denna dualistiska uppdelning mellan kropp och själ går rakt in i vår sen- och postmoderna tid. Vi märker den idag som tydligast i digitaliseringen och teknologiseringen av våra samhällen. Det är så klart utvecklingar som fört otroligt mycket gott med sig, som förenklat vardagslivet och öppnat kontaktytor människor emellan över kontinenter och kulturer. Men det är ingalunda någon oproblematisk utveckling. För vad är den teknologiska digitaliseringen om inte att fjärma själen från kroppen, att förlägga våra själsliga krafter in i datorer och ting, att föra oss längre från den konkreta mänskliga erfarenheten?
Bakom denna impuls finns den cartesianska dualismen. Det är inte längre i första hand med våra kroppar, genom fysiska möten, som vi interagerar med världen och människor. Det är via skärmar, via den digitala världen. Problemet är inte att vi lever i en själlös tid. Problemet är att vi lever i en alltmer kroppslös tid. Att vi skiljt de två verkligheterna ifrån varandra.
Det handlar inte bara om att vi i stor utsträckning förlagt våra själsliga krafter in i maskiner. Det handlar också om det faktum att våra kroppar blivit mer och mer mekaniserade. Det är knappast längre en överdrift för någon av oss att kalla vår smarta mobil för en förlängning av vår kropp. Så sammansvetsade har vi blivit med tekniken. Denna mekanisering av kroppen finner sin mest extrema form i vår tids transhumanism, som bokstavligt talat vill förvandla människan till en maskin; ett slags robot som rent av, om tekniken tillåter, skulle kunna uppnå någon slags odödlighet. Digitaliseringen finner i sin tur sin extremaste form i drömmen om artificiell intelligens och ett ”metaverse” – ett helt kroppslöst universum.
Visst går det att göra en uppdelning mellan kropp och själ, mellan det konkreta och det abstrakta, mellan idén och erfarenheten. Men kanske måste vi se det som två sidor av samma verklighet. Höjden av liv är inte en eterisk tillvaro där själen har flytt kroppen. Inte heller den tomma materialismen är en meningsfull existens. Det är i föreningen mellan kropp och själ som den högsta formen av liv föds. Eller för att tala med påven Franciskus, ett liv förankrat i verkligheten.
John Sjögren
kulturskribent
