Regi: Maurice Cloche
I rollerna: Pierre Fresnay, Lisa Delamare, Jean Carmet
Frankrike, 1947, Netflix
Det är inte många filmer som berört mig som denna. Vincent de Paul föddes år 1581 på en bondgård i Gascogne i Frankrike, han prästvigdes 1601 och blev för en tid kaplan vid Henrik IV:s hov. År 1617 får hans liv en annan inriktning i och med att han på egen begäran tillträder tjänsten som kyrkoherde bland de fattigaste bland de fattiga i Parisförorten Châtillon. Församlingskyrkan är förfallen. Svarta döden härjar. Han emottas med stenkastning.
Likafullt är filmen en skola i godhet: i den pastoral som kom att prägla det av Vincent de Paul bildade prästsällskapet Congregatio Missionis (lazaristerna) och motsvarande kvinnliga gren, S:t Vincentsystrarna – i dag den största kvinnliga ordensgemenskapen i världen. Prästen undervisar en kollega: ”Jag lärde mig något hemskt i kväll. Innan vi räddar folks själar måste vi visa dem att de har en värdighet som människor.” Den utslitna fembarnsmamman ombes ta hand om en föräldralös flicka: ”Ta emot henne som en gåva, hennes mor i himlen kommer att be för dig.” Till novisen som nu ska gå till de fattiga för första gången säger monsieur Vincent: ”Kom alltid ihåg att barmhärtigheten väger tyngre än soppan. Det räcker inte med soppa och bröd, du är den fattiga lilla tjänarinnan. De fattiga kan vara oförskämda. Bara din kärlek kan få dem att förlåta dig för brödet du ger.”
Livet på galärerna, de lemlästade som flyr trettioåriga kriget, slagsmålet kring den enda lediga sängen i sjuksalen, de nyfödda barnen som överges i tråget utanför kyrkan … Allt i filmen är inte en skola i godhet. Men helheten är fantastisk. Slutscenerna är en gåva.
Monsieur Vincent utsågs till bästa utländska film vid Oscarsgalan 1949. Pierre Fresnay vann pris som bästa skådespelare vid filmfestivalen i Venedig 1949 för sin roll som Vincent de Paul.
Margareta Murray-Nyman
