Det fanns drag av spänning i påve Franciskus tal om liturgi den 7 maj, i samband med hans audiens med lärare och elever från det påvliga institutet Anselmianum. Institutet firade sextio år sedan det grundandes, ”som ett svar på ett växande behov av att Guds folk skulle delta med större engagemang i kyrkans liturgiska liv”.
Med liturgi menas Gudsfolkets tillbedjan av Gud, och påven underströk i talet satsningen Andra Vatikankonciliet gjorde för att förnya det liturgiska livet: ett mer aktivt deltagande för folket, enhet i firandet av eukaristin och sakramenten, och betoning på liturgins evangeliserande mission.
Detta gäller även idag, menar påven. Gudsfolket måste lära sig att träda in i ”liturgins anda”. För detta krävs att man blir ”genomsyrad av denna anda”, så att man kan känna liturgins mysterium ”med en ständigt ny förundran”. Samtidigt varnade påven för faran och frestelsen i ”liturgisk formalism”, som blir ”formaliteter snarare än verkligheten”.
Påven beskriver denna liturgiska formalism som ett livlöst och glädjelöst reciterande, och man anar att han hänvisar till 1962 års mässa. Att han inte har samma uppskattning för den som sin föregångare blev tydligt med hans skrivelse Traditionis custodes förra sommaren. Men det är uppenbart att inte alla delar påvens farhågor. Många unga och gamla, och hela familjer, känner sig hemma i den förkonciliära mässan, och prästkallelserna vittnar om att både den nya och den äldre liturgin är levande.
Andra Vatikankonciliet bekräftar liturgins koppling till formen. Konstitution om liturgin, Sacrosanctum concilium, understryker i alla kapitel att kyrkans tillbedjan har en konkret, rituell form – att liturgi inkluderar en handling som man gör med gester, tecken, rörelser, ord och sång – med andra ord enligt en form. Denna form, eller de olika riternas former, kan både reformeras, vilket har skett genom seklen, och deformeras, då man inte följer de av kyrkan stabiliserade formerna.
Men vad menar påven med att följa ”formaliteter snarare än verklighet”? Han varnar för att fokus flyttas från Gud till själva formen – form med fokus på form.
Det är tack vare formen som liturgin befrias från risken att drunkna i ord och gester som kan utarma handlingen, även om den till synes är full av glädje och liv. Formen kanske provocerar, men man kan också välja att vila i den, trygg i att den motarbetar självupptagna böjelser. I formens välkända, genom seklerna, nötta ord, finns en trygghet, och man kan låta sig lyftas av kyrkan som ett barn till Gud. Tack vare formen kan man dessutom gå till mässan i vilken katolsk kyrka som helst i världen och veta vad prästen säger, även om man inte förstår språket.
Men hur blir man då liturgisk? Man kan ta hjälp av skapelsen, i vilken man kan se en liturgisk struktur: varje skapat ting, varje varelse tillber Skaparen och hänvisar till honom. Skapelsen ifrågasätter inte formen, i dess gester, tecken, rörelser kan man se en naturlig handling med fokus på Gud. Vi människor riskerar dock att avguda skapelsen, utan att lyfta den till Gud.
Den sanna liturgiska reformen består inte så mycket i att förändra liturgins former, som i att reformera människan, så att hon på nytt lär sig att vara liturgisk – alltså tillbedjande – att följa formen i förundran, och låta sig omformas av liturgins former.
Eller för att uttrycka det på ett mer jordnära sätt: Om man skalar av liturgin dess form, som när man skalar en lök och tar bort det ena lagret efter det andra – utifrån att det enskilda lagret ändå inte är löken – så har vi slutligen ingenting kvar.
Charlotta Smeds
