Regi: Andac Haznedaroglu. I rollerna: Gülizar Nisa Uray, Engon Altar Düzyatan med flera. Turkiet, 2022 (Netflix)
Jag charmades verkligen av denna musikfilm, som jag nästa gång gärna ser tillsammans med min åttaåriga dotterdotter. Den violinspelande fadern till Ozlem, som också hon är åtta år, dör i en av de tidiga scenerna i en oklar åkomma, kanske tuberkulos. Därmed är flickan föräldralös, hennes mor dog redan i samband med förlossningen, och rödlockiga Ozlem har sedan dess delat sin fars liv som gatumusikant. Man kunde tänka sig att förlusten skulle medföra ett trauma. Men regissören lyfter istället fram den glädje som ingenting tycks kunna ta död på, främst den som ligger i utövandet av musik.
De gatumusikanter som ingått i faderns vänkrets är fästa vid flickan som fått ärva – och också har lärt sig spela på – sin fars violin. Nog ska de se till att hon får det hem som varken de själva eller sociala myndigheter tycks kunna erbjuda henne. Hon har en farbror, en vittberömd violinist, som är barnlös. Alltså …
Vad de inte vet är att Ozlems far, när han insåg att han bar på en dödlig sjukdom, uppsökte brodern och påminde om dennes ansvar för flickan när han själv gått bort. Hans bror hade förhållit sig kallsinnig: ”För mig dog du redan för 32 år sedan.” Det dröjer innan vi anar vad som ligger bakom ordbytet.
Men Ozlem är okuvlig. Hon skulle väl hellre fortsätta sitt liv med gatumusikanterna men eftersom detta verkar omöjligt så tar hon skeden i vacker hand: också bokstavligt. Oinbjuden flyttar hon in hos farbrodern som motvilligt – han är tydlig med att det gäller en övergångsperiod – bäddar en säng åt henne.
Farbrodern ställs inför ett val som kommer att påverka både hans och brorsdotterns liv. Och de sista minuterna är fantastiska. Visste ni att det finns åttaåringar som kan uppträda som violinvirtuoser och balettdansöser – samtidigt?
Margareta Murray-Nyman
