För att vara synod är det ovanligt lugnt i Vatikanen. Efter att påve Franciskus i början av oktober inledde den synodala processen lämnades stafettpinnen över till de utspridda stiften i världen i hopp om ett bredare deltagande, i det som för femtiofyra år sedan föddes vid ett möte mellan världens biskopar.
Önskan att se en större delaktighet och gemenskap är tydlig redan i temat – synoden ska handla om just synodalitet – ett ord, som med sina rötter i grekiskan, berättar för oss att det rör sig om en väg att vandra tillsammans.
Det är första gången en synod har formen av en decentraliserad process. Resan är uppdelad i tre steg. Den första fasen, som redan har inletts, sker i de enskilda katolska stiften. Därefter skickar stiften sina resultat till biskopskonferensen som i sin tur skickar en sammanfattning till generalsekretariatet i Vatikanen. Där sammanställer man svaren och skickar ett Instrumentum laboris I i tillbaka till stiften, vilket blir inledningen på den andra fasen. Syftet med denna är att biskopskonferenserna med detta redskap ska överlägga igen, fram till våren 2023, och ställa samman sju dokument som är grunden för ett andra Instrumentum laboris II. Detta ska ligga som underlag för den sista fasen av den synodala resan, den i Vatikanen – den sextonde ordinarie biskopssynoden i oktober 2023.
Det är med andra ord en ganska omfattande resa, eller vandring, som kyrkan beger sig ut på. Som tur är har kyrkan alltid varit synodal i bemärkelsen ”på väg, tillsammans”. Men alla som vandrar vet att det ibland är bra att stanna upp och titta på kartan, tömma skorna på grus, rätta till packningen och vänta in dem som kommit efter.
Alla som vandrar vet också hur tröttsamt det ofta är. Inte minst det här med medresenärer. Man blir osams om vilken väg man ska ta. Någon gnäller över skavsår. En annan är törstig. Det regnar. Någon vill gå tillbaka. Andra vill gå fortare.
Från hela världen kommer nu röster från medresenärer: biskopar, präster, gudsvigda och lekmän, som med mer eller mindre entusiasm beger sig ut på denna vandring som påven uppmanar till.
Kyrkan lär oss två viktiga saker om vandring. För det första att aldrig tappa fokus på målet. I sitt herdabrev skriver de nordiska biskoparna just detta. ”Det ligger inget speciellt värde bara i att vara på väg; den måste leda någonstans. Vi behöver veta vart vi är på väg.” För det andra att vi inser att vi inte når fram ensamma. Hur tröttsamma, långsamma, egensinniga och gnälliga våra medresenärer än är, handlar det just om att vi inte når fram till målet utan varandra. Tillsammans är vi också vägen till målet.
Så i ett skede när kyrkan är splittrad, märkt av smärtsamma skandaler, med bristande kallelser och ett, efter pandemin, tynande deltagande i sakramentslivet, påminner den vitklädde herden oss om detta: Se dig om! Det här är medresenärerna du har. Du har inte valt dem, men det är med dem du är kyrka. Lyssna till dem. Hjälp dem på traven, och be dem själv om hjälp när du vacklar.
Med den här synoden blir man som lekfolk påmind, inte så mycket om rättigheter att delta, som om sitt ansvar att gå själv, hjälpa biskopen, och befria packningen från tung byråkrati och administration.
Hur långt kyrkan har kommit om två år är svårt att säga något om i nuläget, men processen har rullat igång. En synod riskerar alltid att bli till en universell överproduktion av ord och papper, och många röster uttrycker önskan om konkreta, radikala, synliga och trovärdiga tecken på synodalitet. Ett sådant synligt tecken kan vara just att bokstavligen vandra tillsammans, i processioner och i vallfärder, präglade av tillbedjan, omvändelse och botgöring.
Charlotta Smeds
Vatikanstaten
