Gästledare i Km nr 8/2021
Kyrkovalet brukar i vanliga fall hamna lite under den mediala radarn. Så icke denna gång. Kultur- och ledarsidor fylldes istället av texter som diskuterade kyrkans förhållande till politiken. Några få tydligt politiskt färgade skribenter lyfte fram det positiva med den partipolitiska styrningen av Svenska kyrkan. Göran Greider hävdade rent av i Aftonbladet (16/9) att ”utan politiken skulle Svenska kyrkan snart förvandlas till en erbarmerlig, konservativ sekt”.
Den stora majoriteten av kyrkligt insatta skribenter pekade dock på det djupt problematiska med att blanda kyrka och partipolitik, i synnerhet drygt tjugo år efter att staten och Svenska kyrkan skiljts åt. Bäst sammanfattade Sofia Lilly Jönsson det i en skarp text (Aftonbladet 15/9): ”Vi behöver inte en kyrka som samverkar med den världsliga makten. Vi behöver en kyrka som gör den världsliga makten nervös, vilken politisk färg den än har.”
Nu är visserligen den specifika, och ganska märkliga, politiska situationen inom Svenska kyrkan inte aktuell i en katolsk kontext. Men ser vi till katolska kyrkans historia saknas knappast exempel på otillbörliga lieringar mellan världslig och kyrklig makt. Och även i dagens inomkyrkliga debatt kan man se tendenser till en olycklig politisering. Det kan alltså vara bra att fundera en aning kring hur förhållandet mellan tron och politiken bör se ut.
För där finns givetvis ett förhållande. Den kristna tron kan aldrig vara en strikt privatsak, utan påverkar hela den troendes liv, inklusive hennes samhälleliga och politiska liv. Att vara en del av den levande organism som kyrkan är, som lever i men inte av världen, får kort sagt politiska konsekvenser. Och sedan slutet av 1800-talet har katolska kyrkan i en rad encyklikor utarbetat en oerhört rik sociallära som ger den troende principer och riktlinjer att orientera sig efter vad gäller det politiska livet.
Det finns med andra ord en politisk aspekt, eller om man så vill en politisk kraft, i kyrkan. Hennes uppgift är förvisso att förvandla världen. Men det gör hon inte med politikens medel. Snarare är det när kyrkan alltför mycket beblandar sig med den världsliga makten som hon förlorar sin relevans och identitet. Vad kyrkan framförallt bör göra för att bibehålla sin politiska sprängkraft är att fortsätta vara kyrka. Det vill säga ägna sig åt sin kärnverksamhet; att fira mässan och förvalta och tillhandahålla sakramenten.
Det kan låta som en motsägelse, att det är när kyrkan ägnar sig åt sitt eget liturgiska liv som hon är som mest politiskt väsentlig. Men vad är det egentligen som sker i mässan? Jo, där är världen i en kort stund ordnad precis som den ska, där är Guds rike ett kort tag realiserat på jorden, där är allt riktat i dyrkan mot Gud, där ger Gud sig själv och sitt eget liv till oss, där skapas en spricka i tiden i vilken himmelens evighet sipprar in.
Och detta är kyrkans uppgift i världen, inte att försöka åstadkomma Guds rike på jorden genom att realisera det med hjälp av politisk makt, utan att likt en Noas ark röra sig genom den fallna världens stormar, bevarande Guds goda ordning inom sig. Men också att öppna sig och släppa ut något av denna goda ordning i världen. För den kanske viktigaste delen av mässan är avslutningen – sändningen. Vi sänds ut för att på jorden realisera det vi fått ta del av under mässan.
Så nu när restriktionerna äntligen lättat och vi fulltaligt kan mötas i kyrkorummet igen är detta kanske det mest politiskt radikala vi kan göra: att gå i mässan!
John Sjögren
kulturskribent
