I en medial värld där nyheter och bilder sprids blixtsnabbt över jorden ställs helt nya krav på stora ledare än före den digitala revolutionen. Det gäller också kyrkans herdar – inte minst herden i Rom.
Här följer ett kortfattat stickprov av nyheter, som rört sig genom Vatikanen den senaste tiden:
- Det påvliga kulturrådet, under den alltid egenartade kardinal Gianfranco Ravasi, fick folk att åter höja på ögonbrynen med en konferens om hälso- och sjukvård i början av maj. Bland talarna fanns Joe Perry från rockgruppen Aerosmith, den indisk-amerikansk New Age-författaren Deepak Chopra, den amerikanske läkaren och immunologen Anthony Fauci och Chelsea Clinton, dotter till Bill och Hillary Clinton.
- Ännu en gång gav sig påve Franciskus in i klimatdebatten, denna gång med ett kort videohälsning till president Joe Bidens klimattoppmöte, som hölls för att markera att USA åter har blivit en global ledare i kampen mot klimatförändringar. I videon kallade påven miljön för ”en gåva vi har fått, som vi måste läka, skydda och bära med oss in i framtiden”.
- Kardinal Peter Turkson från Ghana, som leder Vatikanens dikasterium för att främja integrerad mänsklig utveckling, och som anses vara en av påvens närmaste kardinaler, deltog nyligen i ett webbinarium om biologisk mångfald. Bland deltagarna fanns den brittiska forskaren Jane Goodall, världsberömd för sina studier av schimpanser och för sitt arbete för utrotningshotade arter. Goodall kallade påve Franciskus för en ”anledning till hopp” i sitt arbete.
- Medan demonstrationer mot covid-19-restriktioner har hållits i Italien och i andra delar av världen, ofta av dem som arbetar inom restaurang-, transport och turismbranschen, har påve Franciskus och andra i Vatikanen i huvudsak stått på sidolinjen. I italienska medier är man i stort sett enig om att trots att påven i vanliga fall stöder mer utsatta grupper, har Franciskus stöd för den vetenskapliga enigheten kring covid-restriktionerna tagit överhanden.
- Påven mötte i slutet av april Libanons blivande premiärminister Saad Hairi och använde tillfället att åter igen mana det internationella samfundet att göra mer för att få till stabilitet till landet. Påven uttryckte också sin önskan om att få besöka Libanon så snart som möjligt.
Sammanfattningsvis berör dessa händelser hälso- och sjukvårdssystemet på 2000-talet, klimatförändringarna, biologisk mångfald, spänningen mellan skyddet av folkhälsan och individers frihet under covid-pandemin, och politik i Mellanöstern. Finns det någon gemensam nämnare? Ja: I dagens samhälle förväntas påven ha något att säga om dem alla.
Vi lever i en tid av omedelbara åsikter, där perspektivet generellt är det första som faller ifrån. Med det sagt – här är ett perspektiv, som alla som följer nyheter från Vatikanen och det som händer i den katolska kyrkan borde försöka komma ihåg: Påvedömet, som det kommit att ses på av omvärlden, är en omöjlig uppgift.
Jag tänker nu inte på hur påvedömet definieras i till exempel Katolska kyrkans katekes eller i den kanoniska lagen. Formuleringarna där är oföränderliga, väl begrundade och, ärligt talat, tillräckligt elastiska för att kunna rymma alla möjliga konkreta situationer. Det jag talar om är vad allmänheten förväntar sig – på gatan, runt kaffemaskinen, på tv och i tidningar, i sociala medier och så vidare.
Betänk vad vi förväntar oss – eller faktiskt kräver – av moderna påvar:
Politiska schackmästare
Från Ukraina till Mellanöstern, från Afrika söder om Sahara till Sydostasien, om det finns en konflikt som är underliggande eller under utveckling någonstans på planeten förväntar vi oss att påvar inte bara ska tala om den utan också att de ska göra något – resa dit, skicka ett sändebud, hålla ett toppmöte, eller vad som helst. Om ett land har dåligt rykte när det gäller mänskliga rättigheter vill vi att påven ska skälla på dem; om en president eller statsminister inte agerar i linje med katolsk sociallära på något område vill vi att påven uttrycker sitt ogillande. Och om en viss påve inte gör något, eller försöker men snubblar till, framställs han som feg eller misslyckad.
Intellektuella giganter
Vare sig det gäller filosofi, konst, litteratur, filmer – eller vad det än är – förväntar vi oss att påvar ska engagera sig om är det något under frammarsch. Vi vill att de ska publicera detaljerade, nästan romanlånga encyklikor då och då, för att vi sedan ska kunna utsätta dessa dokument för hård kritik om de inte är fullständigt övertygande på alla sätt. Om någon påve inte visar sig vara en nutida Thomas av Aquino blir vi besvikna.
VD för ett toppbolag
Påven väntas agera som vd i ett stort multinationellt religiöst bolag, övervaka finansiella system och få bukt med korruption och misskötsel. Trots det faktum att det inte finns något ”Katolska kyrkan ab”, och att stiften runt om i världen är juridiskt och ekonomiskt oberoende av Vatikanen, hålls påven personligen ansvarig för härdsmältor lite var som helst. Allmänhetens reaktioner på övergreppsskandalerna är nog det bästa exemplet, men det är knappast det enda. Om någon församling ute på landet någonstans upptäcker att kollektpengarna försvunnit dröjer det inte länge förrän någon kräver att påven ska göra något.
Mediala superstjärnor
Folk förväntar sig numera att påven ska ge intervjuer, vara med i tv-dokumentärer, ge ut böcker och cd-skivor och resa runt i världen och få stora folksamlingar att jubla. När påve Franciskus besökte Brasilien 2013 för Världsungdomsdagarna gavs det stor uppmärksamhet att han drog fler människor till Copacabana-stranden än vad The Rolling Stones gjorde. Om alla tv-program, böcker och stora evenemang inte går bra börjar många att tala om påvedömet som en flopp.
Just det, vi ska inte heller glömma …
Levande helgon
Vi förväntar oss att påvar ska vara personliga förebilder när det gäller helighet, och stråla ut övermänskliga dygder. Om en påve någonsin är bara lite irritabel, eller sur, eller uttråkad, eller ledsen, eller dryg, eller visar någon känsla som inte går ihop med glassiga filmversioner av andligt liv, så verkar det på något sätt som en repa i hans rustning.
Sanningen är att det är ett livstids arbete att göra bara en av dessa saker bra, och dessutom sällsynt. Att rulla ihop allt till en gigantisk arbetsbeskrivning är ett recept på evig halsbränna. Man skulle, så klart, kunna argumentera att påvar inte borde tillgodose dessa förväntningar; att de bara borde hålla sig till att predika Evangeliet och rädda själar. Men skeppet med den inställningen seglade iväg för länge sedan och kommer aldrig att komma tillbaka till hamnen.
Generös tolkning
Detta perspektiv betyder inte att påvar inte ska kunna utsättas för skälig kritik. Kanske skulle till exempel inte helige Johannes Paulus ii ha erkänt Slovenien och Kroatien så snabbt efter Jugoslaviens splittring 1992 – brådskan kan ha hjälpt Balkankriget på traven, som Francois Mitterand en gång sade. Kanske borde Benedikt xvi ha varit snabbare med att svara på övergreppsskandalerna i Irland och andra delar av Europa 2009–2010. Kanske borde påve Franciskus ha varit mer rättfram om Kinas inställning till religionsfrihet, eller mer försiktig i sitt stöd till regeringar runt om i världen, som utökat sina befogenheter och rättfärdigat begränsad religionsfrihet på grund av covid-krisen.
Allt detta är rättvis kritik. Men mitt föreslagna perspektiv föreslår samtidigt att vi bör vara generösa i vår tolkning när vi kritiserar, eftersom det är tämligen oundvikligt att misslyckas eller drabbas av en blind fläck då och då, när någon förväntas göra det omöjliga.
John L. Allen Jr. , chefredaktör Crux
