Allvaret i situationen är det nog få som tvivlar på. Vi fick inte möjlighet att fira påsk i kyrkan i år och inte heller har vi kunnat fira mässan under adventstiden och julen är i farozonen. Kyrkoårets viktigaste högtider. Tomma kyrkor. En tajming för konstig för att vara en slump.
Från stiftets håll – och även här i Katolskt magasin, senast i detta nummer – kommer goda förslag på vad vi kan göra för att, så gott det går, väga upp för de mässor som vi inte får fira. Ändå kan det inte hjälpas att situationen får mig att tänka på de ofta citerade orden från ett radiotal som dåvarande professor Joseph Ratzinger, sedermera påve Benedikt XVI, höll julen 1969 (talet återges i boken Faith and the Future, Ignatius Press, 2009). Då gällde det samhällssituationen i slutet av 1960-talet – inte den pandemi vi befinner oss i femtio år senare. Men det sätt på vilket stora delar av vår världsvida kyrka – liksom andra kyrkor och trossamfund – har varit tvungna att agera under pandemins olika faser, har gjort Ratzingers ord aktuella:
Från dagens kris kommer morgondagens kyrka att träda fram – en kyrka som har förlorat mycket. Hon kommer att bli liten och hon kommer att behöva starta om mer eller mindre från början. Hon kommer inte längre att kunna fylla många av de ståtliga byggnader hon reste under sin storhetstid. I takt med att antalet medlemmar blir färre, kommer hon att förlora många av sina sociala privilegier. I kontrast till hur det var tidigare kommer hon att ses mer som ett frivilligt samfund, ett som man väljer av fri vilja. Och som ett litet sällskap kommer det att ställas mycket högre krav på individuella medlemmars initiativ.
Och det är en välbehövlig glädje att se hur många individuella initiativ som under detta år har tagits av lekfolk, ordensfolk, präster och diakoner runt om i landet. Det har varit värmande och styrkande att höra exempel på hur man i enskilda hem och församlingar, missioner, kloster och andra sammanhang lagt ner mycket arbete på att göra det bästa av situationen. Heroiska insatser har gjorts för att så mycket som möjligt av kyrkans verksamhet ska kunna fortsätta genomföras ansvarsfullt och smittsäkert. Ett flertal goda exempel har vi kunnat berätta om i Km. Andra har verkat mer i det tysta, som prästen och medarbetarna i en församling, som i ordets rätta bemärkelse kavlade upp ärmarna när de senaste restriktionerna infördes. Jag saxar från församlingens hemsida:
Kl. 7:30 – kyrkan öppnar för bön. Mässa kl. 8:00, 8:45, 9:30, 11:00, 13:00. Lunch och vila för prästen. Mässa 14:30, 15:10, 16:30. Max. åtta deltagare per mässa. Håll två meters avstånd till andra, lyd kyrkvärdarna, följ gärna mässan via streaming i bil på kyrkans parkeringsplats, där kommunion delas ut för dem som önskar.
Ratzingers ord yttrades under en annan tid, då många såg de drastiska samhällsförändringarna som ett yttre hot mot kyrkan. Frågan är om inte hotet denna gång kommer från vår egen inställning, om vi blundar för att de drastiska åtgärder som vi nu tillsammans uthärdar riskerar att få allvarligare och mer långtgående konsekvenser än vi anar. Hur vi tillsammans kommer att reagera – och agera – avgör till stor del om vi som kyrka tar ännu ett steg mot Ratzingers vision. Vi på Km ser fram emot att fortsätta lyfta fram goda exempel på ”uppkavlade ärmar”, och vi önskar alla läsare en riktigt god jul.
