Få saker ruskar om, som när man plötsligt inte kan göra något som man förut tagit för givet. Det vet alla som haft el- eller vattenavbrott, brutit armen eller varit allvarligt sjuka. Och nu vet vi hur det känns att inte kunna fira mässan. Inte att missa någon enstaka söndagsmässa, utan att verkligen inte ha möjlighet att fira mässan någonstans.
För oss som bor relativt nära en katolsk kyrka är detta en viktig påminnelse om de ständiga villkoren för många av våra medbröder och –systrar i glesare befolkade delar av landet, och dem som på grund av andra hinder inte kan ta sig till kyrkan. För att inte tala om villkoren för kristna i andra delar av världen, där det kan vara förenligt med fara för livet att gå i mässan.
I min församling började det med att fridshälsningen ersattes med en nickning mot varandra. Efter någon vecka delade prästen ut kommunionen i blå plasthandskar. Söndagen efter det fick vi åka till grannförsamlingen, eftersom offentliga mässor i vår församling hade ställts in. Och söndagen efter det fick mässan ersättas av en samling hemma.
Om detta kan man tycka olika. Och tycka görs det; när stiftet kungjort beslutet om inställda offentliga mässor startades namninsamlingar i protest. Samtidigt är det ett faktum att kyrkorna fortfarande står öppna, med möjlighet till bikt och i många församlingar även sakramental tillbedjan. En stilla undran: Skulle man inte kunna ägna något av den tid, som många av oss nu fått över i takt med att vardagslivet till stor del tagit paus, till att göra något konkret? I stället för att tycka det ena eller det andra, och ta sig tid att meddela omvärlden, sin präst eller biskopen vari detta tyckande består, helt enkelt acceptera att situationen är som den är. Det är säkert det svåraste beslut som jag har tvingats ta som biskop, skrev vår biskop i ett brev till stiftets troende, dagarna efter att stiftet kungjort den nya bestämmelsen.
Vilken kraft skulle inte kunna stråla ur våra kyrkor, om alla troende som kan skulle bege sig dit en stund för att be? Eller stråla ur våra egna hem, för den sakens skull, om vi tog emot den tid vi nu har till övers som en gåva att användas klokt. Böneämnen fattas inte: kyrkan, vårt stift och alla dem som pandemin slagit emot hårt: sjuka, anställda inom vården och alla dem som nu är utan anställning på grund av de enorma ekonomiska konsekvenserna av den globala isoleringen.
Det är också ett faktum att det finns många äldre och andra sköra i våra församlingar som sett sig tvungna att isolera sig från omvärlden. Hur mycket glädje skulle vi inte kunna sprida om vi som har tid och möjlighet lyfte på luren för att ringa några av församlingens äldre, egna släktingar, grannar och bekanta och höra om vi kan göra något praktiskt för att underlätta för dem?
Tidsfönstret utan offentliga mässor kommer att vara begränsat. Till dess förundras jag över hur torftiga söndagarna plötsligt blev, och hur veckan tycktes förlora mycket av sin rytm. Kanske var detta något som skulle till – en möjlighet för oss att inte vara slentriankatoliker, utan att verkligen få längta efter att möta Gud igen. Det var en märklig påsk i år, en påsk vi nog aldrig glömmer. Men må vi få insikt, vishet och handlingskraft att göra något gott även av denna tid, för att kunna sprida det glada budskapet om Herrens uppståndelse.
Helena D’Arcy
