Regi & manus: François Ozon
I rollerna: Melvil Poupaud, Denis Ménochet, Swann Arlaud m.fl.
Frankrike, Belgien, 2018
Svensk premiär: 22/11 2019
Jag medger att jag var nervös när jag satte mig i salongen. Vad skulle jag möta? Ytterligare en attack mot katolska kyrkan à la Dan Brown? Det visade sig vara något annat. En berättelse om hur enskilda människor bestämmer sig för att agera mot de ondskefulla attacker som kyrkan utsätts för i form av övergrepp. Till viss del är det hängivna katolikers agerande vi får följa.
I Guds namn är en fiktiv dokumentär som som tar sin början 2014. Alexandre Guérin, en from katolik och tvåbarnsfar i franska Lyon, upptäcker att den präst som begick övergrepp på honom när han som pojke deltog i kyrkans scoutverksamhet i staden, fortfarande arbetar bland barn i kyrkan. Han vänder sig till kardinal Philippe Barbarin, ärkebiskop av Lyon, för att uppmärksamma kyrkan på saken. Kardinalen möter honom med djup empati – men sedan tar det stopp. Ingen ställs till svar, ingen vill gå till botten med ärendet och locket läggs på. Tystnaden kring problemen, som man vetat om (!), är menad att fortsätta.
Detta leder till att en intressegrupp bildas där flera av prästens offer går samman för att i fransk domstol driva frågan om den kyrkliga institutionens skuld och ansvar. I juni i år fälldes kardinal Barbarin för mörkläggning av övergreppen och dömdes till sex månaders villkorligt fängelse. Domen är överklagad.
Filmen beskriver hur enskilda människor och hela familjer fått lida av den tystnadskultur som råder inom kyrkan. Det har lett till självdestruktiva liv, splittring, avfall från tron – till och med självmord. Avsaknaden av snaskiga detaljer är välgörande. Sådant risker att ta fokus från den verkliga sorgen i historien, på samma sätt som våldsskildringar i filmer nästan alltid bortser från det kaos som följer i enskilda människors liv efter ett dödsfall.
I filmen anknyts också till de övergrepp som pågått och pågår utanför kyrkans hägn och jag blir påmind om det mörkertal av sårade människor som finns runtomkring oss. Vuxna kvinnor och män som lever med de sår de orsakas under sin uppväxt, av familjemedlemmar, släktingar, grannar, lärare, idrottsledare – och präster. Bara Gud vet hur många de är.
Alla vuxna katoliker borde se I Guds namn, för att också känslomässigt förstå varför tystnaden aldrig leder till något gott utan bara skadar kyrkan. Det är enskilda människors liv det handlar om. Då måste kyrkans, familjens, eller släktens anseende få stå tillbaka.
Mattias Lindström
