[R-slider id=”36″]
När jag först fick höra om biskopssynodens tema tog mitt hjärta ett litet skutt av glädje. För mig var det rena rama drömmen att få flytta ner till Rom för min terminslånga praktik på Vatican News och få delta på synoden som skulle handla om mig. Ungdomarna, tron och kallelseurskiljningen, så löd nämligen temat för årets biskopssynod.
Under en onsdagsaudiens den 4 oktober 2017 hade även påven Franciskus annonserat att det skulle organiseras en “försynod”. På så vis skulle alla världens unga över skulle kunna delta i synodens förberedelseprocess.
Man förklarade att biskopssynoden inte bara skulle vara en synod om eller för ungdomar. Det skulle också vara en synod av och med de unga. Det lät verkligen lovande. Äntligen! tänkte jag.
Jag var kanske en aning blåögd, men jag hade ända fram tills synodens start naivt föreställt mig att endast ungdomar skulle få delta på påvens dagliga morgonmässa i Santa Marta. Att endast ungdomar skulle få sitta på den upphöjda platsen utanför Peterskyrkan under onsdagarnas audienser med påven. Att vår hemsida skulle krylla av bilder på glada ungdomar. För vilket budskap hade inte Kyrkan sänt då?
Mina förväntningar var skyhöga men tvingades nödlanda redan på synodens fjärde dag. De tio första raderna på påvens möte med ungdomar hade nämligen reserverats åt biskopar.
Bekymrad och upprörd såg jag mig omkring och frågade min handledare Charlotta Smeds: Men var är alla ungdomar? För visst hade jag sett och hört dem! Det var de som skrek allra högst under onsdagarnas påveaudienser, de som tålmodigt stod i den oändligt långa kön till Peterskyrkan. Det var de som entusiastiskt sjöng “Papa Francesco!” på Roms gator oavsett avstånd till Vatikanen.
Men på bilderna från synoden på internet kunde man bara se lila biskopsmössor så långt ögat nådde.
– Så här kommer alla bilder att se ut under en månad ungefär, sa Charlotta och jag slogs genast av samma tanke som jag tidigare haft: Var är alla ungdomar?
Påven hade tidigare skrivit i ett löftesrikt och hoppingivande brev till ungdomarna. Där stod det bland annat att ”Kyrkan vill lyssna på era röster, era tänkesätt, er tro och även era tvivel och er kritik. Låt ert rop höras och låt det eka i församlingen och låt det komma fram till herdarna”.
Trots det fina brevet gick en stor del av synoden ut på att biskoparna diskuterade vikten av att lyssna på ungdomar. Det var något som aldrig riktigt sattes i praktik under synoden.
Man sade även att ungdomarna var synodens huvudpersoner. Det tyckte jag var väldigt paradoxalt eftersom ungdomarna fick sitta längst bak på onsdagsaudienserna. Endast 30 handplockade ungdomar fick delta i synoden tillsammans med de 257 biskoparna.
Allt eftersom synoden pågick lärde jag känna Courtney från USA:s Catholic News Agency här i Rom. När jag nyfiket frågade henne om vad hon tyckte om synoden sa hon:
– The bishops are somehow out of touch. There is a lot of talking about the youth and about the need to listen to them, but not as much talking and listening to them. There is no discussion!
– Biskoparna är på något sätt otillgängliga. Det pratas mycket om ungdomarna, och om behovet av att lyssna på dem, men det pratas och lyssnas inte lika mycket på dem. Det pågår inga samtal!
Försynoden är utan tvekan är en historisk händelse i sig. Det var första gången som unga människor tillåtits vara protagonister i så stor omfattning i förberedelsen av en biskopssynod. Det är ett tecken på en förnyad kyrklig arbetsmetod och synodskultur, det skriver Elin Jönsson i sin artikel ”Vägen fram till ungdomssynoden”. Men det känns lite som att handlingskraften tog slut där.
Jag hade gett allt för att få stå i synodhallen och berätta om svårigheterna med att vara katolik i Sverige. Om hur ungdomsorganisationen SUK praktiskt taget räddade mig från att förlora min tro. Om att utan mina katolska vänner hade jag aldrig gått runt med en rosenkrans i min handväska varje dag eller gett mig in i fåniga debatter om abort på sociala medier.
Jag hade velat berätta att vi behöver en Kyrka som inte vill att vi ska sitta längst bak på påveaudienserna, en Kyrka som inte glömmer bort oss.
Vi behöver en Kyrka som sträcker ut en hand till dem som inte vet vart de ska ta vägen efter konfirmationen. Vi behöver präster som inte ifrågasätter vår tro och kärlek till eukaristisk tillbedjan på grund av vår unga ålder.
Vi behöver en Kyrka som ser oss och lyssnar på oss. En Kyrka som låter oss få komma till tals, en Kyrka som låter oss bli sedda.
Vägen till synoden vandrades tillsammans, men biskoparna sprang nog själva sista spurten. De förväntningar som byggdes upp hos mig innan synoden uppfylldes aldrig riktigt.
När jag frågade min vän Marta från Rom, som deltagit i försynoden, om synoden uppfyllt hennes förväntningar och om hon tyckte att de unga fått den plats de förtjänade, svarade hon:
– Kanske inte helt och hållet. Men det är en början.
Och det är kanske den bästa sammanfattningen av synoden.
Benedicte Cedergren
