Inför påvens besök i Irland, som äger rum den 25-26 augusti, tisslas och tasslas det om ett snabbt stopp i Nordirland och ett möjligt möte med drottning Elisabet II.
Det är ingen osannolik tanke för ”periferiernas påve”. Franciskus är passionerat engagerad i försoning och dialog, och i att skapa förtroenden istället för misstro, och alldeles särskilt där konflikternas ärr är som djupast.
Det blir inget besök. Och skälen som angetts är de vanliga. Diplomatiska komplkationer, den politiska oron i Nordirland, risken för att ett påvebesök skulle göra situationen ännu mer instabil. Men de är inte särskilt övertygande.
Vi på Crux-redaktionen var nyfikna på hur de uppskattningsvis två miljoner katolikerna i Nordirland kände det när påven uteblev och ett par av oss begav oss till Nordirland för att känna in stämningarna. Och vi märkte ganska snabbt att det uteblivna besöket påverkade stämningarna. Katolikerna är inte direkt överlyckliga över att deras påve befinner sig nästgårds, men inte tar sig tid att besöka dem.
Min vän och kollega, Martin O´Brien, som är en av Nordirlands mest insatta journalister när det gäller katolska kyrkan, uttrycker att det är en stor sak.
– Det råder en särskilt djup besvikelse hos de katoliker som verkligen tar sin tro på allvar, förklarade han när vi talades vid.
Martin O’Brien började sin journalistiska bana vid Belfast Telegraph 1978 och har därefter arbetat på BBC i många år. Nu frilansar han och arbetar deltid som Nordirland-korrespondent för irländska Irish Catholic.
O’Brien förklarar att detta är fjärde gången en påve rest till de någon plats på de brittiska öarna utan att stanna i Nordirland: Johannes Paulus II 1978 och 1979, Benedict XVI 2010 och nu Franciskus 2018.
Påvarnas underlåtelse att besöka Nordirland smärtar. Och det handlar inte om besvikelse över att Kyrkans överhuvud inte kommer och besöker landet utan en djup smärta som grundar sig att de nordirländska katolikerna känner att de har rätt att ha speciella anspråk på påvens kärlek.
– Med tanke på allt som katolikerna i Nordirland gått igenom, och med tanke på att påven troligen är den största moraliska rösten i världen idag, är det svårt att förstå att han inte kommer hit för att möta oss och våra erfarenheter och det utmaningar vi möter, säger O’Brien.
Hur skulle det då ha kunnat bli om påven valt att besöka Nordirland? O’Brien menar att man inte ska underskatta effekten av en sådan händelse, och pekar å att andra händelser blivit stora symboler för försoning i landet.
Som exempel tar han upp möten som ägt rum mellan drottning Elisabet II och Martin McGuinness, en tidigare IRA-officer, under ett välgörenhetsevenemang. De möttes också under en middag i Windsor Palace 2014.
Dessa möten var oerhört viktiga för situationen i Nordirland och har hjälp till att minska religiösa fördomar och skapa utrymme för försoning, förklarar O’Brien. Han menar att bilden av en påve, som välkomnas av Nordirlands religiösa ledare – både katoliker och protestanter – tveklöst skulle kunna ha samma goda effekter.
Nordirland har under lång tid stått utan en fungerande regering, efter att arrangemanget där makten fördelades mellan protestanter och katoliker (läs: unionister och nationalister) kollapsade i januari 2017. Och även om ingen idag på allvar tror att de tidigare ”problemen” är på väg tillbaka finns det ändå en rädsla för att det sekteristiska våldet ska öka. Även med tanke på detta hade ett påvebesök kunnat vara till stor hjälp, menar O’Brien.
Av dessa skäl finns det nu, bland nordirländska katoliker, ett brinnande hopp om att påve Franciskus ska komma att göra ett besök i Nordirland inom en snar framtid. O’Brien säger att det redan nu pågår en intensiv lobbyverksamhet för att få detta att ske. Huruvida detta kommer att lyckas återstår att se.
