86 år med dominikansystrar

 

86 år har gått sedan de första dominikansystrarna efter reformationen kom till Sverige. Nu har syster Katrin Åmell OP kommit ut med en bok som beskriver kongregationens närvaro i stiftet.

”Systrar i kyrkan” är bokens titel, med undertiteln ”Historien om en grupp dominikansystrar i Sverige”. Det är en rejäl volym på 560 sidor inklusive en stor notapparat.

Syster Katrin hade först tänkt sig ett mycket mindre format, ungefär 100 sidor i en ringpärm.
– Men så blev Katolsk historisk förening intresserad av materialet och ville ge ut det inom sin skriftserie och då blev det andra krav på vetenskaplighet, berättar hon för Katolskt magasin när vi träffas före ett program som föreningen anordnar kring boken i S:ta Eugenia kyrka tillsammans med Katolskt forum och Katolsk bokhandel.

Katrin Åmells arbete med systrarnas historia inleddes redan vid millennieskiftet då hon skrev uppsatsen ”Kulturmöte i kloster. Dominikansystrar i Sverige 1931 – 2000”. Uppsatsen ingick i en antologi, ”Kvinnligt klosterliv i Sverige och Norden. En motkultur i det moderna samhället”, som utkom 2005 med historikern Yvonne Maria Werner som redaktör.

Efter pensioneringen från tjänsten som direktor för ekumenisk teologi vid Sveriges kristna råd, vid årsskiftet 2011-12, fick syster Katrin tid att gräva grundligare i systrarnas arkiv. Hon har lättat upp det dokumentära materialet med bilder och anekdoter från ordensgemenskapen.
– Därför är boken en blandning av olika litterära stilar, kommenterar hon.

Syster Katrin har haft två riktlinjer för boken, dels att göra en kronologisk beskrivning av ordens 86 år i Sverige, dels att låta varje kommunitet få sin historia:
– Och märk väl, jag har skrivit kommuniteternas historia, inte enskilda systrars historia!

Hon berättar inte så mycket om sig själv heller, mera än att hon kom i nära kontakt med systrarna när hon bodde hos dem under sin studietid och att hon nu har tillhört orden under exakt hälften av de 86 åren. Detta har både för- och nackdelar, säger hon:
– En fördel är att jag fick leva tillsammans med tre av de fem första systrarna och kunde intervjua nästa generations systrar. En nackdel är att det är svårare att ha ett distanserat förhållningssätt till det jag själv har varit inblandad i.

Under sina 86 år i stiftet har dominikansystrarna haft kommuniteter och verksamhet på nio olika platser. Men då ska man veta att systrarna har haft flera kommuniteter igång samtidigt och kunnat flytta mellan dem, säger syster Katrin:
– I vår orden finns inget löfte om stabilitas loci, alltså bundenhet till en bestämd plats. Vi ska vara flyttbara, resa med lätt bagage, vara beredda att slå oss ner där det finns apostoliska behov.

Om man skulle räkna alla kongregationens dominikansystrar som någon gång mellan 1931 och 2017 har vistats i Sverige skulle listan bli lång. Men de som har haft hela sin livsgärning i Sverige är 36. I dag är det sex kvar i kommuniteten på Västmannagatan och en av systrarna har nyligen flyttat till äldreboendet Josephinahemmet.

Anledningen till att dominikansystrar kom till vårt stift var att den apostoliske vikarien i Stockholm, Johannes Erik Müller, ville grunda ett pensionat för flickor och ensamstående kvinnor. Han frågade en dominikansk kongregation i Frankrike om de kunde skicka systrar och fick ett positivt svar direkt.

De första fem systrarna bildade en kommunitet på Engelbrektsgatan. Där inrättades pensionatet Sankta Ingridshemmet samt ett kapell och en bostad för prästen, pater Benoit D´ Argenlieu OP. Efter några år köptes en fastighet på Villagatan där systrarna blev kvar till 1990.

Pensionatet var ett av de tre ben som systrarnas verksamhet länge stod på. De andra var kurser i franska och trosundervisning för katolska barn.

Efter Andra Vatikankonciliet kunde systrarna utveckla sitt ekumeniska arbete.
– För oss är ekumeniken inte en sysselsättning utan en del av livet, kommenterar syster Katrin.

Systrarnas ekumeniska relationer blev särskilt tydliga på stiftets gård Marielund på Ekerö där systrarna fick fria händer att utveckla verksamheten på uppdrag från biskopsämbetet.
– Biskop Taylor var medveten om det fanns för få katoliker i stiftet för att gården skulle kunna klara sin ekonomi på att ta emot enbart dem. Så vi öppnade gården för alla, oavsett tro och kyrklig tillhörighet, säger syster Katrin.

Systrarna har fått många bevis på respekt och uppskattning för sin verksamhet.
– Ett exempel var syster Catharina Broomés utnämning till teologie hedersdoktor vid Uppsala universitet 1989 med motiveringen att hon ”aktivt verkat för att föra in dominikanska perspektiv i det svenska kulturlivet”.

Dominikansystrarna har dessutom visat kvinnors plats i kyrkan, säger syster Katrin och nämner att syster Madeleine Fredell, kongregationens nuvarande vikariatspriorinna i Sverige, har predikat i flera stora officiella sammanhang, såsom riksmötets öppnande. Nyligen har hon även haft morgonandakterna i Sveriges Radio P1.

Vi frågar syster Katrin om hennes egen bästa tid. Hon svarar att det var tiden som sammanföll med åren på Marielund 1969-99.
– Det var då vi systrar var i vår fulla kraft och kunde ha en utåtriktad verksamhet i på flera platser samtidigt.

 

Text och foto: Birgit Ahlberg-Hyse