Daniel Comboni föddes 1831 i Limone sul Garda vid Gardasjön, som son till fattiga trädgårdsarbetare. Av familjens åtta barn var han den ende som överlevde barndomen. Comboni blev en av 1800-talets mest betydande missionärer och den förste katolske biskopen i Centralafrika. Hans gärning präglades av en orubblig övertygelse: Afrika var inte en kontinent som utifrån skulle erövras för Kristus, utan en kyrka skulle få växa fram genom Afrikas eget folk.
Barndomen präglades av sorgen efter syskonen och ett liv i hårt arbete. Trots familjens svåra omständigheter höll föräldrarna, Luigi och Domenica, fast vid sin tro och gav sonen en kristen uppfostran. Som ung skickades Daniel till Verona för att studera vid det institut som grundats av den vördnadsvärde Nicola Mazza. Där fullföljde han sina studier och kom i kontakt med missionärer. Särskilt inspirerad blev han av berättelserna om de japanska martyrerna. Det var under dessa år som hans prästkallelse tog form, och han prästvigdes 1854.
Tre år senare reste han tillsammans med en mindre grupp från Mazzainstitutet till Sudan. Efter fyra månader nådde de Khartoum. Mötet med Afrika blev omvälvande. Det extrema klimatet, sjukdomarna och mötet med den brutala slavhandeln visade honom omedelbart vilka svårigheter missionen skulle innebära. Till sina föräldrar skrev han: ”Vi måste arbeta hårt, svettas och dö. Men tanken på att få svettas och dö av kärlek till Jesus Kristus och för de mest övergivna själarnas frälsning i världen är alltför ljuv för att vi skulle kunna avstå från detta stora verk”.
Rädda Afrika genom Afrika
Efter en tid i Sudan tvingades Comboni på grund av malaria att återvända till Verona. År 1864 befann han sig i Rom och bad vid aposteln Petrus grav. Där fick han den inspiration som skulle leda fram till hans stora missionsplan, ”att rädda Afrika genom Afrika”. Comboni ville att Afrikas folk inte bara skulle vara mottagare av evangeliet utan också dess aktiva bärare.
En central del av planen var att utbilda afrikanska präster och kateketer. Comboni ville också skapa missions- och utbildningsinstitut på platser där förhållandena var mindre krävande än i Centralafrika. Där skulle människor kunna få utbildning och sedan själva föra arbetet vidare. Planen omfattade inte bara evangelisation utan också utbildning inom jordbruk, hantverk och sjukvård. Målet var att kristna gemenskaper skulle kunna växa fram med en stark lokal förankring och på sikt bära sitt eget liv. År 1867 grundades missionsinstitutet som senare skulle bli Jesu Hjärtas Combonimissionärer, och några år därefter grundades också Combonimissionärssystrarna. Det som hade börjat som en djärv vision växte till en internationell missionsrörelse och fick så småningom påvens godkännande som en del av kyrkans gudsvigda liv.
Comboni deltog också i Första Vatikankonciliet som teolog åt Veronas biskop. Där lyckades han få omkring sjuttio biskopar att underteckna en namninsamling om evangelisationen av Centralafrika, Postulatum pro Nigris Africæ Centralis. År 1877 utnämndes Comboni till apostolisk vikarie för Centralafrika och vigdes till biskop.
Åren 1877–1878 drabbades Sudan av svår torka, följd av en omfattande svältkatastrof. Befolkningen halverades och missionens verksamhet reducerades till nästan ingenting. Den 10 oktober 1881 dog Daniel Comboni i Khartoum, endast femtio år gammal.
Vägen till helgonförklaring
Efter Combonis död levde hans mission vidare och hans liv och förbön kom med tiden att uppmärksammas alltmer. År 1995 erkändes ett mirakel som tillskrevs hans förbön, och året därpå saligförklarades han av påven Johannes Paulus II. Ytterligare ett mirakel öppnade vägen till den slutliga helgonförklaringen 2003.
Comboni motsatte sig likgiltighet inför människors utsatthet och ville att kyrkan skulle stå nära dem som lämnats utanför. Hans vision var en kyrka som delar deras liv och arbetar för värdighet och frihet, precis som påve Leo XIV betonar i den apostoliska uppmaningen Dilexi te om kärleken till de fattiga. Där knyts kärleken till Kristus samman med kyrkans ansvar för de mest utsatta. Påven framhåller att mötet med den fattiga och lidande människan inte är något vid sidan av evangeliet, utan berör själva Kristi hjärta. Helige Daniel Comboni – be för oss!
Elisabeth Lindstrand
