Aldrig har något koncilium så tydligt som Andra Vatikankoncliet förkunnat att alla döpta är kallade till helighet. Det är inte något nytt påhitt; själva grundtemat i Nya testamentet är att frälsningen i Kristus innebär att vi blir smorda av hans helighet. Han vill att vi skall vara fullkomliga som hans himmelske Fader. Paulus skriver till ”de heliga” i Korint och Rom, och idag talar kyrkan till de heliga i Katrineholm, i Luleå, i Landskrona et cetera. Genom dopets nåd har vi fått del av heligheten, som en surdeg som skall förvandla oss, så att Kristi helighet kan lysa fram i oss. Samtidigt har man ofta glömt bort denna grundsanning under tidens gång och reserverat kallelsen till helighet åt ordensfolket, medan de andra fick nöja sig med lite mindre.
”Fastän alla i kyrkan inte går samma väg, är de alla kallade till helighet och har fått samma tro genom Guds rättfärdighet (jfr 2 Pet 1:1)” (Lumen gentium, § 32). Guds folk är ett heligt folk som ständigt pekar tillbaka på den heliga Treenigheten. ”Så framträder kyrkan som ett folk, ’förenat genom Faderns, Sonens och den helige Andes enhet’” (Lumen gentium, §4). Konciliet lägger verkligen betoningen på kyrkan som Guds folk, där alla har samma grundkallelse enligt 1 Pet 2:9f: ”Men ni är ett utvalt släkte, kungar och präster, ett heligt folk […] Ni som förut inte var ett folk är nu Guds folk.”
Alla i Guds folk har fått samma värdighet och samma kallelse, men uppgifterna är olika. Ibland har konciliet framställts som förespråkare för en total demokratisering av kyrkan på alla nivåer, utifrån grundtanken att alla är lika mycket kallade till helighet. Men om denna insikt verkligen fick tränga in, skulle man nå ett ännu djupare broderskap än någon demokrati kan frambringa, en gemenskap som mer bygger på likheten i Kristus, öppenheten för Andens ingivelser och tilliten till Faderns barmhärtighet. ”Gemensam är lemmarnas värdighet genom den nya födelsen i Kristus, gemensam är barnens nåd, gemensam är kallelsen till fullkomlighet” (Lumen gentium, §32).
I en sekulariserad miljö där tecknen på Guds närvaro och helighet är få, blir lekfolkets kallelse till helighet allt mer nödvändig. ”Där är de kallade av Gud till att utöva sin särskilda uppgift i evangeliets anda och som en surdeg bidra till att liksom inifrån helga världen. Framför allt skall de göra Kristus synlig för andra genom att bära vittnesbörd med sitt liv och lysa av tro, hopp och kärlek” (Lumen gentium, §31). Människor har rätt att förvänta sig att vi kristna ger ett trovärdigt vittnesbörd om Kristus, så att hans helighet kan lysa upp vår värld. Ofta är man mer finkänslig för helighetens nåd är vi tror. Ett äkta helgon blir alltid igenkänt som sådant, även av dem som kallar sig icke-troende. En hel värld förstod att Moder Teresa av Calcutta var ett helgon. Genom dopet får vi del av den heliggörande nåden. Så vad är mer naturligt än att vi också blir heliga?
Vi vet att det kan haka upp sig på helgelsens väg. Våra icke-troende vänner blir ofta upprörda när vi kristna gör oss skyldiga till synder som motsäger vår kallelse till helighet. Lyckligtvis är kyrkans helighet oberoende av oss människor, eftersom Kristus, Brudgummen, alltid är trofast och i Andens kraft bevarar kyrkan, bruden, i sanningens och helighetens fullhet. Men detta är fördolt för de utomstående, som bedömer kyrkans helighet efter vad de kan se hos oss kristna, som alla är svaga – men ändå kallade till helighet. ”Kyrkan, vars mysterium framläggs av konciliet, äger enligt tron en helighet som inte kan gå förlorad” (Lumen gentium, §39).
Konciliet hjälper oss att se på våra liv i helgelsens perspektiv. Det har blivit en underbar upptäckt för många lekmän, som har lärt sig att se på sina yrkes- och familjeliv i detta ljus. ”Alla kristna helgas alltså dag för dag under och genom livets villkor, uppgifter eller omständigheter, om de tar emot allt i tro ur den himmelske Faderns hand, samverkar med Guds vilja och genom sin jordiska tjänst visar alla den kärlek varmed Gud har älskat världen” (Lumen gentium, §41). Man behöver inte träda in i ett kloster för att gå helgelsens väg. I ett sekulariserat klimat är kallelsen till helighet en nödvändig motvikt till konsumismens förytligade tidevarv. De tre klassiska evangeliska råden har fått en renässans för många lekmän, när de inser att de ständiga avgudarna makt, pengar och sex måste motverkas av lydnad, fattigdom och kyskhet.
Andra Vatikankonciliet påminner oss om att kallelsen till helighet gäller var och en av oss.
+Anders Arborelius OCD
