Tillsammans med Ambrosius av Milano, Augustinus av Hippo och Hieronymus räknas påve Gregorius den store som en av den västliga kyrkans fyra stora kyrkolärare från senantiken. Inom konsten gestaltas han ofta sittande vid en pulpet, i färd med att skriva någon av de många texter han lämnat efter sig. Intill honom finns en duva, en symbol för den gudomliga inspirationen.
Motivet är passande. Gregorius lämnade efter sig ett betydande andligt arv: predikningar, bibelkommentarer, brev och helgonberättelser. Han har också fått ge namn åt den gregorianska sången, den liturgiska sångtradition som växte fram ur den romerska kyrkans äldre sångtradition och vilken Andra Vatikankonciliet erkände som den romerska liturgins egen sång.
Från politik till klosterliv
Gregorius föddes i Rom omkring år 540 i en inflytelserik senatorsfamilj. Han fick en gedigen utbildning och gjorde tidigt karriär inom den romerska förvaltningen. I trettioårsåldern blev han stadsprefekt i Rom, ett av stadens högsta civila ämbeten, med ansvar för bland annat administration och försvar. Så småningom kom han att välja en helt annan väg. Han lämnade sitt offentliga ämbete, blev benediktinmunk och lät en stor del av familjens förmögenhet gå till grundandet av kloster – flera stycken på Sicilien, men även familjens egen villa på Celio-kullen i Rom transformerades till ett kloster, helgat åt aposteln Andreas. Än idag finns klosterkyrkan San Gregorio Magno al Celio kvar på platsen. I det intilliggande Oratorio di Sant’Andrea bodde Gregorius själv, tillsammans med sina bröder.
Gregorius vigdes senare till diakon och skickades som påvligt sändebud till Konstantinopel. Efter några år återvände han till Rom och drog sig tillbaka till klosterlivet. Men år 590 fick livet återigen en ny riktning. Den 3 september valdes han, enligt uppgift något motvilligt, till biskop av Rom och därmed till påve. Han var fortfarande diakon när han valdes, vilket hjälper oss att förstå titeln han valde: Servus servorum Dei – Guds tjänares tjänare – vilket senare kom att bli en av påvarnas officiella titlar.
Påve i en turbulent tid
Gregorius påvegärning startade under en mycket svår tid. Rom hade drabbats av hungersnöd, pest, politiska konflikter och upprepade belägringar. I denna situation kom Gregorius att få ett ansvar som sträckte sig långt utanför det rent kyrkliga. Han organiserade kyrkans resurser, tog ansvar för försörjningen av Roms befolkning och utvecklade den administrativa struktur som gjorde det möjligt att bära ett allt större ansvar för staden. Gregorius predikade bot och omvändelse. När pesten härjade ledde han en stor procession genom staden till kyrkan Santa Maria Maggiore för att be jungfru Maria om Kristi beskydd och ett slut på epidemin. Längst fram bars den vördade Mariaikonen Salus Populi Romani, ”det romerska folkets frälsning”, samma ikon som vi för några år sedan såg påven Franciskus bära fram under vår tids pandemi. När processionen närmade sig Hadrianus mausoleum såg Gregorius ärkeängeln Mikael vid toppen av mausoleets tak med draget svärd. Ängeln stoppade sedan tillbaka svärdet i skidan, ett tecken på pestens slut och byggnaden bär idag namnet Castel Sant’Angelo.
En sjungande kyrka
Gregorius namn är för många kanske mest bekant genom den gregorianska sången, vilken i varierande former har sjungits sedan 600-talet. Möjligtvis skrev han några enstaka av de hymner och melodier vi känner till. Men den romerska kyrkan hade redan före Gregorius en etablerad liturgisk sångtradition, och den repertoar som senare kom att kallas gregoriansk utvecklades under flera århundraden. De melodiska former som vi idag känner igen fick mycket av sin slutliga utformning först under 800- och 900-talen. Gregorius betydande insats låg snarare i att samla och strukturera det liturgiska sångmaterialet som fanns. Gregorius dog den 12 mars 604 efter fjorton år som påve.
Helige Gregorius, bed för oss!
Elisabeth Lindstrand
