1786–1859.
(Foto: Wikimedia Commons)
En av de mest omtalade själasörjarna i kyrkohistorien är utan tvekan ”kyrkoherden av Ars”, Jean-Marie Vianney. Han föddes 1786 nära Lyon och växte upp i en katolsk bondefamilj under den turbulenta tiden kring den franska revolutionen. Sekulariseringen genomfördes med stor hårdhet och kyrkan utsattes för svåra förföljelser: kyrklig egendom konfiskerades och förstördes, gudstjänstlivet begränsades kraftigt och många präster och ordensfolk tvingades i exil eller avrättades. Sakramenten fick ofta firas i hemlighet. Jean-Maries familj gömde präster i sitt hem, och han själv tog emot sin första kommunion i hemlighet, i en lada av en präst som vägrade underordna sig revolutionärerna.
Vianneys liv är väl dokumenterat. Han var ett fromt barn som, när människor gömde undan sina religiösa bilder och föremål av rädsla för myndigheterna, alltid bar med sig en liten Mariafigur i fickan. Det berättas att han under vallningen av familjens djur byggde små altare ute i naturen. Tillsammans med andra barn ordnade han ”processioner”; bakom ett kors gjort av två pinnar bad de rosenkransen och sjöng barnpsalmer.
Redan som ungdom kände Jean-Marie en kallelse till prästämbetet. Vägen dit blev dock lång och krävande. Bristfällig skolgång under revolutionsåren gjorde studierna svåra, och när Napoleon tog makten 1799 lättade visserligen trycket mot kyrkan, men de militära framgångarna krävde stora uppoffringar. Vianney blev inkallad till militärtjänst trots att han var registrerad som prästkandidat, en status som normalt gav befrielse från tjänstgöring. Efter många övervunna hinder prästvigdes han slutligen 1815, vid 29 års ålder.
Tre år senare utsågs han till kyrkoherde i den lilla byn Ars-sur-Formans i stiftet Belley, där han skulle stanna resten av sitt liv. Efter revolutionen präglades församlingen av religiös likgiltighet och ett svagt kyrkligt liv. Genom sin förkunnelse och outtröttliga själavård kom Vianney att få avgörande inflytande över församlingens kyrkoliv. Särskilt blev han känd som biktfader. Ryktet om hans andliga urskiljningsförmåga spreds långt utanför Frankrikes gränser, och tusentals människor sökte sig till Ars för att få andlig vägledning och ta del av försoningens sakrament.
Hans personliga liv präglades av stor enkelhet och askes. Han levde sparsamt, gav bort det mesta han ägde till de fattiga och till välgörenhetsprojekt, och han tillbringade många timmar i bön. Han grundade bland annat en skola och ett hem för fattiga och övergivna flickor. Där fick mellan sextio och sjuttio flickor bostad, undervisning, mat och praktisk utbildning som kunde hjälpa dem till försörjning som vuxna. Vianney visade genom hela sitt liv särskild omsorg om barn och unga, och hade inte minst ett särskilt hjärta för de flickor som annars ofta hade begränsade möjligheter till utbildning.
Under de sista åren av sitt liv tillbringade han ofta mellan sexton och arton timmar om dagen i biktstolen. Människor kom resande från stora delar av Frankrike för att bikta sig hos honom, och han fortsatte att höra bikt ända fram till sin dödsbädd. Arbetsbördan var enorm och han levde under årtionden i ett tillstånd som i dag nog skulle beskrivas som kronisk utmattning. Under sina fyrtio år i Ars försökte han vid tre tillfällen få lämna församlingen, helst för ett liv i kloster, men varje gång avslogs hans önskemål.
Han avled 1859. Hans oförmultnade kropp vilar i basilikan i Ars-sur-Formans. Än i dag är kyrkan och graven ett av den katolska kyrkans mest besökta vallfartsmål i Frankrike. Jean-Marie Vianney helgonförklarades 1925 av Pius XI. Fyra år senare utnämnde samme påve honom till skyddshelgon för världens kyrkoherdar.
Elisabeth Lindstrand
