När Albert Edelfelt 1877 målade Biskop Henriks död tog han sig an ett av de mest välkända motiven från Finlands medeltida tradition. Målningen återger scenen på Kjulosjöns is den 20 januari 1158, då missionsbiskop Henrik miste livet. Han ligger ihjälsagen på isen medan hans mördare fortfarande står med yxan i handen och solen går ner i horisonten. Ovanför biskopens huvud lyser en gloria. Berättelsen har återgivits i både text och bild genom århundradena, men bygger på källor där historiska fakta och senare legender och traditioner är tätt sammanflätade. Så vad vet vi egentligen om den helige Henrik, Finlands apostel och skyddshelgon?
Uppgifterna om honom hämtas främst ur de två medeltida texterna Vita et miracula sancti Henrici, nedtecknad omkring år 1200, samt den något senare Legenden om biskop Henriks död. Enligt dessa kom Henrik från England och tjänstgjorde som biskop i Uppsala under 1150-talet. Han knyts i traditionen nära Sveriges kung Erik. Vid tiden låg Finlands västra delar inom den svenska intressesfären. Efter att Henrik deltagit i kung Eriks fälttåg till Finland valde han att stanna kvar för att fortsätta missionen bland lokalbefolkningen. Enligt sparsamt dokumenterade källor arbetade han för att befästa den kristna tron i området, bland annat genom att riva hedniska kultplatser och uppföra kyrkor.
Berättelsen om hans martyrdöd återges mest utförligt i Kvädet om biskop Henriks bane, en folklig dikt från 1200-talet. Där framträder storbonden Lalli, som enligt traditionen dödade biskopen. Lallis existens som historisk person är svår att fastställa, men enligt berättelsen ska han ha varit en förmögen storman som vid flera tillfällen tillrättavisats av biskopen. I kvädet sägs att Henrik och hans följe, i Lallis frånvaro, tagit mat och dryck från hans gård men dock lämnat ersättning. När Lalli fick höra vad som hänt gav han sig av efter biskopen och slog ihjäl honom på isen. Det berättas också att Lalli tog biskopens mössa och skröt med att den kom från en björn han själv fällt. Straffet för lögnen kom ögonblickligen; när han tog av sig mössan följde huvudsvålen med.
Inofficiell helgonförklaring
Legenden beskriver flera mirakel omedelbart efter Henriks död. Efter dådet sägs Lalli ha huggit av biskopens finger för att komma åt en guldring, men tappade fingret på isen. När våren kom och isen smälte hittades fingret av en blind tiggare, och när han gnuggade sina ögon efter att ha hållit i fingret återfick han synen. Det avhuggna fingret med ringen är fortfarande en del av Åbo ärkestifts heraldik. Fler mirakler följde efter biskopens död: I byn Kaisala förberedde ett föräldrapar sin döde son för begravning, men pojken väcktes till liv efter att de åkallat Henriks förbön. Ett liknande under sägs ha skett i Vemo, där flickan Lucia återfick livet. I Sastamala blev en svårt sjuk kvinna botad efter att ha åkallat sankt Henrik.
Relikerna av sankt Henrik förvaras i dag i en sarkofag i Åbo domkyrka. Den täcks av rikt graverade mässingsplåtar som avbildar biskopen i full skrud samt scener ur hans liv. I enlighet med den medeltida berättartraditionen avbildas även hans mördare vid biskopens fötter.
Henrik har aldrig blivit officiellt helgonförklarad av kyrkan, men fick under 1200-talet inofficiell och folklig helgonstatus i Finland. Hans ställning som Finlands nationalhelgon kom först vid 1400-talets början genom biskop Magnus II. I både Finland och Sverige firas hans helgondag den 19 januari.
Elisabeth Lindstrand
Kyrkans bön på denna dag:
Allsmäktige och barmhärtige Gud, du som lät Finlands folk bli en del av den katolska kyrkan genom den helige Henriks förkunnelse och verk, låt också i våra dagar människor finna kraft i den tro för vilken han levde och dog.
