Jes 2:1–5; Rom 13:11– 14a; Matt 21:1–9
Människosonen kommer! Människosonen kommer till mig i all min bräcklighet, begränsning och trots mina brister. Människosonen kommer i vår värld och visar oss vem Gud har tänkt sig att vi är ämnade att vara, var och en av oss och alla vi tillsammans. Människosonen kommer i härlighetens stund när vi går ur tid och rum, så att Gud kan bli allt i oss alla.
Vi är alla utvalda och Människosonen kommer just till oss, till dig och mig. Vi kan i denna omvändelse lämna kvar den andre, vårt syndiga jag och bli levande igen. Människosonen kommer när vi minst anar det, som en tjuv i natten och bryter sig in hos oss med sin segrande kärlek även när vi uppbjuder motstånd. Tack och lov vet vi väl alla innerst inne att Gud även kommer att segra över mig, men det kan ta emot att acceptera en så uppenbar sanning och Gud kan behöva locka oss och rycka lite i oss, så att vi förstår, att det som vi spjärnar emot med är det som vi bäst redan skulle ha lämnat bakom oss.
Vi är kallade till att urskilja hur vi önskar ta emot Människosonen. Skall vårt pris och vår ära, vårt Hosianna skänka Gud glädje när vi i bön trivs i Guds gemenskap som Guds välsignade och älskade barn, eller kommer vårt Hosianna återigen upprepa missförståndet om att Gud är en mänsklig kung i vars mantel jag känner mig märkvärdig? Har jag denna advent öppnat mitt hjärta till att ta emot Människosonen eller håller jag människosonen fortfarande på avstånd i berättelsen om hur det var en gång, eller rättare sagt, ännu inte förstått att Du redan är här?
f. Matteus Collvin
