Enligt den tyske teologen Karl Rahner måste den som vill överleva som kristen i vår sekulära värld vara mystiker. Kristen mystik är att tränga in i Kristus-mysteriet, att likgestaltas med Jesus. Mysteriet måste bli personligt integrerat. Det eviga måste lysa fram i tid och rum. Det andliga måste ta kroppslig gestalt. Det heliga måste lysa upp det svaga och syndiga. Gud har blivit människa för att människan skall bli gudomliggjord: så sammanfattade kyrkofäderna den kristna tron. Kristen mystik bekräftar detta.
Den 7 oktober firar vi heliga Birgitta i Sverige. Som mystiker är hon tidlös, eftersom mystik alltid är ett tillskott av evighet mitt i den dimension där vi lever. Tiden behöver evighet för att inte bara bli något som måste fördrivas. Tidsfördriv är ett så tragiskt ord. Varje ögonblick kan bli ett möte med det Eviga, med den Evige. Jean-Pierre de Caussade talar om ”det närvarande ögonblickets sakrament”. Ett sakrament är ett synligt tecken på det osynliga och eviga. I bönen får vi nudda vid Evigheten. En bedjande människa är öppen för det eviga mitt i tiden. Därför är Birgitta ständigt aktuell trots att hon levde i en helt annan tid.
Vi lider av ”evighetsbrist” i vår tid. Utan evighet blir tiden en outhärdlig börda. Utan mystik blir livet tomt. Men det fina i kråksången är att det aldrig är för sent att öppna sig för denna dimension. Då kan också tomheten bli ett tecken och ett rop på Gud. Vi kan tala om ett frånvarons sakrament, som ropar efter Guds heliga närvaro. Säkert erfor Birgitta detta, eftersom det hon längtade efter – fred i Europa, påvens återkomst till Rom och klostret i Vadstena – aldrig blev förverkligat under hennes tid på jorden. Därför är evighetsperspektivet så viktigt. Vi riskerar annars att drunkna i vår tids alla tragedier. Inte minst vi som är barn av det blodiga tjugonde århundradet, då folkmord, förintelse och etnisk rensning blev allmängods.
Birgitta kan hjälpa oss att bevara evighetshoppet, även när allt vi drömmer om aldrig infrias. Deus maior, Gud är större, brukar mystikerna säga. Sólo Dios basta, bara Gud är nog, säger Teresa av Avila. Vi behöver evighetens vida perspektiv för att inte gå under i hopplöshetens träsk. Birgitta kämpade som en lejoninna för det hon trodde på: en värld av fred och rättvisa, en kyrka där helighet och dygd strålade fram. Men hon fick bli kvar i den sjaskiga verklighet där allt var präglat av syndens förlamande förhärdelse. Inte mycket är annorlunda i vår tid, men ändå får vi inte ge upp hoppet. Birgitta kan lära oss att leva i självutgivande kärlek och engagemang för det som är sant och evigt mitt i tidens villervalla.
Kärnan i Birgittas mystik är den brinnande kärleken till den korsfäste Jesus. Det är något tidlöst i kristendomen, som vågar tillbe en Gud som blir människa för att leva som vi, lida som vi, dö som vi – för att vi skall få uppstå till evigt liv med och genom honom. Birgitta är ett typexempel på brud-mystik. Tyvärr kan man inte tala om Kristi brud i vår tid utan att tankarna går till Knutby – också det är en följd av tidens tyranni, då vi fastnar mer vid det skrämmande än vid det glädjande. Men Birgitta kan hjälpa oss att ana vad det innebär att vara så älskad av Kristus att man erfar sig själv som hans brud, vare sig man är man eller kvinna. Orden räcker inte till att förklara och förstå, men de kan alltid leda vidare.
I sina Uppenbarelser uttrycker Birgitta den inre enheten med Jesus i tro, hopp och kärlek. Han är hennes enda existensberättigande. Han talar ständigt till henne, om ditt och datt, om det upphöjda likaväl som om det alldagliga. Birgitta tillhör de mystiker som man brukar kalla light-on. Gud gör sig hörbar och tycks aldrig vara tyst. Andra mystiker är mer light-off. Gud tiger och tycks frånvarande. Det sista är kanske vanligare i vår sekulära öken. Men man kan höra Guds röst också i tystnaden. I den skenbara frånvaron kan Guds fördolda närvaro stråla fram med oväntad styrka. Mystik är alltid paradoxal. Evigheten finns ofta bakom knuten, också i Knutby. Tiden kan aldrig få sista ordet. Döden kan inte kamma in segern, för den Korsfäste har segrat på korset.
Det är inte helt lätt att ta till sig Birgittas uppenbarelser, men skam den som ger sig. Hennes femton böner – som snarare är en senare sammanfattning av hennes kärlek till den Korsfäste – har fått en folklig genklang över hela världen. För några år sedan kom en pilgrimsgrupp med koreanska katoliker till Vadstena från Washington DC som just brukade be dessa böner. Birgitta förblir en mystiker i tiden, som kan hjälpa oss att möta något av evigheten här och nu.
+Anders Arborelius OCD
