Franciskus av Assisi kom från en rik familj och började sin bana som en lättsinnig festprisse. Men kallelsen drabbade honom med stor kraft och i sin strävan efter att återuppbygga Kristi kyrka valde Franciskus av Assisi extrem fattigdom i sin tjänst för utstötta. Han exempel kom att revolutionera kyrkan och han har inspirerat många andra helgon, såsom Ignatius av Loyola och Thérèse av Lisieux.
Franciskus växte upp i högmedeltidens Italien, med allt vad det innebar av storpolitik och maktkamp. Det var riddarnas och korstågens tid, en tid av rivalitet mellan påve och kejsare, en tid av klasskillnader, ojämlikhet och motsättningar mellan olika religiösa grupper.
Själv var han son till en förmögen handlare och var en charmig och spjuveraktig festprisse. Hans far var stolt över honom och lät honom bjuda på storslagna fester och tillställningar. Men redan då kände Franciskus något speciellt för de fattiga och utsatta och gav ofta prov på stor generositet mot de som var tvungna att tigga för sitt uppehälle.
När det utbröt krig mellan staden Assisi och grannstaden Perugia gav sig Franciskus ut som soldat. Det som skulle ha blivit ett segertåg blev ett nederlag och Franciskus togs till fånga. Han satt ett år i fängelse i Perugia och när han fick återvända hem kände han vämjelse inför allt världsligt.
Franciskus drömde ändå om att vinna ära och berömmelse genom att utmärka sig på slagfälten och bestämde sig för att kämpa på påvens sida mot kejsaren och snart var han soldat igen. På insidan hade han dock förändrats. Han kände ångest inför det som skedde och hjärtat var inte längre med. Vad skulle han ta sig till? I en dröm upplevde han hur han uppmanades att återvända hem och tjäna Gud direkt, istället för indirekt som soldat i påvens här.
Under en tid fortsatte han att leva som tidigare, men hans vänner märkte att han förändrats. När de retade honom för att ha blivit hemligt kär i en vacker kvinna svarade han att han snart skulle gifta sig med den mest underbara brud, Fru Fattigdom. För vännerna var det ett obegripligt skämt, men Franciskus menade allvar. Han talade om sin andliga kallelse.
Franciskus började företa sig ensamma vandringar och besökte gärna öde kapell där han fördjupade sig i Kristi lidande för människorna. I en fallfärdig liten kyra, San Damiano, strax utanför staden hängde ett krucifix (som ännu kan ses i Assisi). När den unge mannen vid ett tillfälle bad på denna plats om Guds vägledning hörde han Kristus tala till honom från krucifixet: ”Franciskus, gå och bygg upp min kyrka som du ser håller på att förfalla”.
Franciskus tog det bokstavligt och började genast tigga byggmaterial och satte igång att reparera San Damiano. Samtidigt börjar han predika på gator och torg om bot och bättring. Ganska snart får han sina första efterföljare, som också väljer att lämna sina gamla liv bakom sig, sälja allt de äger för att leva ett nytt liv i ständig omvändelse, lovprisning och glädje.
Snart bestod gemenskapen av en grupp män och Franciskus fick kyrkans tillåtelse att grunda en ny orden, Mindrebröderna. Men var skulle de samlas? Strax utanför Assisi ligger ett litet Mariakapell som Franciskus och hans vänner också hade rustat upp. Kapellet ägdes av ett närliggande benediktinkloster, som nu gav Franciskus tillåtelse att använda det som brödernas eget. Porziuncola, som Franciskus tyckte om att kalla platsen för, blev deras centrum och hjärta.
Det var inte enbart män som berördes av Franciskus liv i omvändelse och botgöring. Den cirka 11 år yngre flickan Klara, som tillhörde en av de mest inflytelserika adelsfamiljerna i Assisi, greps av samma längtan när hon såg Franciskus förvandling. En natt, när hon ännu bara var 17 år, stämde hon möte med Franciskus i Porziuncola och avsa sig sitt gamla liv av rikedom och privilegier, för ett liv i fattigdom, lydnad och kyskhet. Därmed bildades den andra franciskanska orden, för kvinnor, Heliga Klaras orden.
Ryktet om Franciskus och hans bröder spred sig i allt större cirklar, och fler och fler anslöt sig till orden. Inom bara några år vandrade mindrebröder långt utanför nuvarande Italiens gränser och spred budskapet om omvändelse och att visa barmhärtighet mot varandra, framför allt mot de fattigaste i samhället. Som en hjälp till efterföljelse grundade Franciskus också en tredje orden, för de kvinnor och män som av olika anledningar inte hade möjlighet att lämna det världsliga ansvar de stod i men ändå ville följa i Franciskus fotspår och leva ett liv i bot och omvändelse.
I djupet av sitt hjärta kände Franciskus att människornas strider berodde på habegär och på andligt högmod. Han vädjade till människor att inse att vi alla är jämlika syskon, eftersom vi alla är skapade av Gud och oändligt älskade i Guds ögon. Och med Guds Son som förebild ville Franciskus att hans orden skulle leva utan vare sig ägodelar eller fasta boplatser, för att identifiera sig med de allra lägst stående i samhället.
Franciskus kärlek till Gud fick honom också att inse att människan även har en syskonrelation till allt annat i skapelsen. Han talade om djuren som bröder och systrar och sjöng i sin lovsång till Skaparen om syster Sol och broder Måne. Han omgav sig också gärna med djur och djuren tydde sig till honom. Det finns otaliga berättelser om Franciskus och olika vilda djur. Därför har det blivit tradition i kyrkan att djur välsignas just den 4 oktober, på Franciskus festdag.
I slutet av sitt liv blev Franciskus allt mer inåtvänd, delvis på grund av bekymmer för orden. När han under en längre tids reträtt på berget La Verna mediterade över Kristi kärlek till människorna och hans lidande för att rädda dem uppenbarades för Franciskus en seraf med utsträckta händer, som Kristus på korset. I samma ögonblick framträdde Kristi blödande sårmärken på Franciskus egen kropp, på händerna, fötterna och på hans sida. Från den stunden och resten av sitt liv bar helgonet dessa stigmata. Han gjorde vad han kunde för att dölja dem från omvärlden men ryktet spred sig snart om hur ”Guds lille fattige” hade blivit ännu mer lik Jesus själv. I samband med Franciskus död två år senare kunde kyrkan officiellt bekräfta att hans kropp verkligen var märkt av Kristi sårmärken.
Franciskus av Assisi dog strax efter solnedgången den 3 oktober 1226 (vilket enligt kyrklig tradition räknas som den 4 oktober), 44 år gammal och svårt märkt av sjukdom. Knappt två år senare helgonförklarades han av påven Gregorius IX. Idag är han ett av kyrkans mest älskade helgon, och skyddshelgon för bland annat djuren och ekologin, Italien och Filippinerna – och än idag personligt föredöme för miljoner människor runt om på jorden.
