4 Mos 21:4–9; Fil 2:6–11; Joh 3:13–17
Under ökenvandringen knotar israeliterna mot Gud och Mose, sedan drabbas de av olycka. Våra uppror mot Guds kärlek slår alltid tillbaka mot oss själva. Ormarna som sprider sina giftiga bett, ska just tolkas som de demoniska krafter som frisläpps när människan vänder sig emot Gud och emot sanningen.
Men omvändelse kommer också, israeliterna ber Gud och Mose om förlåtelse. Gud säger åt Mose att göra en koppar-orm och lovar att var och en som ser på den ska befrias från sitt onda.
När Nikodemos besöker Jesus mitt i natten för att fråga honom om han är den utlovade Messias, svarar Jesus att liksom koppar-ormen i öknen upphöjdes så ska människosonen upphöjas, och att var och en som tror på honom skall ha evigt liv.
Gud Sonen gjorde villigt vad Gud Fadern ville – inte för att han var tvingad därtill, utan av kärlek till Fadern. Där den förste Adams olydnad mot Gud vid kunskapens träd ledde till slaveri under syndens välde, besegrade den andre Adam på korset – livets träd – synden och dödens grepp om människan.
När vi blickar upp mot Jesus på korset kan vi avvärja all rädsla för Gud och för varandra, den rädslan som gör att vi inte vågar lita och förtrösta på Guds kärlek. Med Kristus har vi verkligen dött för synden när vi döptes, för att leva i hans uppståndelse kropp genom eukaristin – ve oss om vi inte skulle fira kärlekens segertecken denna söndag och vårt främsta vapen i striden mot det onda.
f. Wladimir Siwecki
