Han är en av den tidiga kyrkans mest inflytelserika helgon. Under sitt liv verkade han outtröttligt för att bevara och förmedla den apostoliska tron. Han gick i skarp polemik mot gnosticismen, som hotade att splittra kyrkan med sin dualistiska lära. Med både teologisk klarhet, intellektuell skärpa och pastoral omsorg försvarade Irenaeus tron på en god Skapare, den kroppsliga uppståndelsen och Jesu Kristi sanna mänsklighet.
Irenaeus teologiska arv har lämnat ett djupt avtryck i kyrkans historia. I den kristna bildkonsten avbildas han ofta med Bibeln eller andra skrifter i händerna – en symbol för hans roll som förkunnare och försvarare av evangeliet. År 2022 utnämnde påven Franciskus honom till kyrkolärare (doctor ecclesiae) och tilldelade honom epitetet Enhetens lärare. Vi minns och firar hans högtidsdag den 28 juni.
De självbiografiska detaljerna kring Irenaeus liv är inte lika väl bevarade som de texter han lämnat efter sig. Vi vet att han föddes omkring år 130, troligen i den grekiska kuststaden Smyrna – dagens Izmir i Turkiet – och att han växte upp i ett kristet hem. Som ung lyssnade han ofta till församlingens biskop, den helige Polykarpos, som i sin tur varit lärjunge till aposteln Johannes. Irenaeus förkunnelse står alltså i direkt förbindelse med de första kristna generationerna.
Under de första århundradena florerade många olika texter om Jesus och apostlarna. Irenaeus var en av dem som först lyfte fram vikten av att erkänna evangelierna av Matteus, Markus, Lukas och Johannes, som enhetliga och auktoritativa. Genom detta bidrog han avgörande till den senare kanoniseringen av Nya testamentet och avgränsningen av den kristna läran i en tid av religiös mångfald inom Romarriket.
Som herde och lärare mötte Irenaeus flera heretiska rörelser. Bland dessa intog gnosticismen en särställning, med sin förnekelse av världens godhet och sin uppdelning mellan andligt och kroppsligt. I Mot heresierna (också känd under sin latinska titel, Adversus haereses) bemötte han gnosticismens många uttryck, inte bara med argument, utan också med en själasörjares omsorg.
I det kortare verket Bevis för den apostoliska förkunnelsen sammanfattar Irenaeus evangeliet och visar hur Jesus Kristus uppfyller Gamla testamentets profetior. Även om flera av hans övriga skrifter gått förlorade har ett antal fragment bevarats och översatts till modern språkdräkt.
Efter sin prästvigning verkade Irenaeus som presbyter i Lugdunum – dagens Lyon – i dåvarande Gallien. Han tjänade kyrkan under en tid av svår förföljelse i slutet av 170-talet. Under en resa till Rom överlämnade han ett brev till påven Eleutherius, där han varnade för montanismen, en annan splittrande rörelse inom kyrkan. Efter sin återkomst till Lyon efterträdde han den helige Pothinus som biskop, sedan denne lidit martyrdöden. Som biskop beskrivs Irenaeus som en fredsstiftare och en förmedlare i konflikter, alltid mån om att värna kyrkans enhet.
Han led själv martyrdöden i Lyon omkring år 202, när kejsar Septimius Severus inledde en ny våg av förföljelser mot de kristna.
Trots sin skarpa kritik mot irrläror var Irenaeus inte polemisk till sin natur. Trogen evangeliet sökte han möta avvikande uppfattningar med samtal, förkunnelse och argumentation, snarare än förkastelse. Påven Franciskus betonade denna hållning och påminde om betydelsen av hans namn:
”Hans namn, Irenaeus, innehåller ordet fred. Vi vet att Herrens fred inte är en förhandlad fred, frukten av överenskommelser avsedda att skydda intressen, utan en fred som försonar, som för samman i enhet. Det är Jesu frid.”
Elisabeth Lindstrand
