Hon giftes bort som tolvåring, misshandlades av sin man och såg sina söner dö. Idag är hon de omöjliga fallens helgon, och ett av världens mest älskade.
Margerita (Rita) Lotti föddes 1381 i en liten ort på den Umbriska landsbygden och var enda barnet till Antonio och Amata Lotti. Redan tidigt i livet drömde hon om att få gå i kloster och tjäna Gud men istället blev hon bortgift mot sin vilja.
Paolo Mancini var en rik och mäktig man, men han var också känd för att vara hetlevrad och brutal och han hade många fiender. Rita var bara tolv år när hon blev hans maka och äktenskapet blev till en början djupt olyckligt. Rita fick utstå både fysisk och psykisk misshandel, samtidigt som hennes make också ständigt bedrog henne.
Paret fick två söner, och Rita uppfostrade dem i sann kristen anda. Med åren kom hon, med sitt milda sinnelag och sitt tålamod, även att omvända sin make. De sista åren av det arton år långa äktenskapet sägs ha varit lyckligt och fridfullt. Men sedan hann Paolo Mancinis förflutna ifatt honom och han knivhöggs till döds på grund av en tidigare fejd med en annan familj.
Sönerna ville hämnas på faderns mördare och Rita var förkrossad. Hon bad till Gud att han hellre skulle ta dem till sig än låta dem begå en sådan synd. Senare samma år dog båda sönerna i dysenteri.
När Rita mist både sin make och sina söner beslöt hon sig för att följa sitt hjärta och gå i kloster. Men trots att hon var känd som en mycket god och djupt troende kvinna blev hon nekad inträde i det augustinska klostret i Cascia.
Det fanns flera orsaker till det. För det första ville man inte ta emot annat än jungfrur i klostret, och Rita var en livserfaren änka. För det andra fanns det från klostrets ledning en rädsla att hon skulle förknippas med sin makes våldsamma och omoraliska leverne, och att detta skulle kasta sin skugga över klostret.
Efter att ha ansökt för tredje gången fick hon löfte om att få träda in i klostret om hon kunde förmedla fred mellan sin makes familj och den familj som låg bakom mordet på honom. Med hjälp av böner lyckades hon, och vid 36 års ålder kunde hon så träda in i klostret. Där blev hon kvar till sin död, den 22 maj 1457.
Mot slutet av sin levnad, när hon var sängliggande, kom en släkting och hälsade på henne i klostret. Släktingen undrade om hon önskade sig något från sitt gamla hem. Det enda Rita ville ha var en ros från trädgården. Trots att det var januari, och inga rosor borde ha kunnat växa, så fanns där en enda blommande ros som släktingen kunde ta med sig tillbaka till Rita. Därför förknippas Rita ofta med just rosor.
I konsten avbildas hon med en törnetagg i pannan. Törnetaggen mottog hon från den korsfäste Kristus själv när hon var i 60-årsåldern, och bad om att få förena sig med hans lidande. Under de resterande 15 åren av sitt liv bar hon detta tecken på stigmata och förening med Herren.
Rita är ett mycket älskat helgon och kallas ofta ”de omöjliga fallens helgon”. Hennes förmåga att med Guds hjälp övervinna till synes oöverstigliga hinder, hennes brinnande kärlek till den Korsfäste och till sin nästa, har gjort att människor över hela världen har tagit henne till sitt hjärta. Hon saligförklarades av påven Urban VIII 1627. År 1900 helgonförklarades hon av påven Leo XIII. Hennes kropp finns att se i Sankta Ritas basilika i Cascia, och kyrkan firar henne den 22 maj.
Katolskt magasin
