Han uppfattades av sin samtid som motsägelsefull. Han var nämligen både populär och from, i en tid då Rom präglades av korruption och oengagemang bland prästerskapet.
I tidig ålder övergav Filippo Neri planerna på att bli affärsman. Han flyttade till Rom från Florens och bestämde sig istället för att viga sitt liv åt Gud. Efter tre års studier i filosofi och teologi gav han dock upp tanken på prästämbetet och ägnade istället de närmaste tretton åren åt något som var mycket ovanligt på den tiden – ett aktivt lekmannaliv vigt åt bön och tjänande.
Samtidigt som kyrkomötet i Trient (1545–1563) arbetade med att reformera kyrkan, fick Filippo, tack vare sin tilltalande personlighet, vänner ur alla samhällsklasser, från tiggare till kardinaler. På kort tid lyckades han samla en grupp lekfolk som hade smittats av hans djärva andlighet. De formade en slags böne- och diskussionsgemenskap, samtidigt som de ägnade tid åt att hjälpa fattiga människor i Rom.
På inrådan av hans biktfar blev Filippo Neri prästvigd och han kom själv att bli en enastående biktpräst. Han hade förmågan att sticka hål på folks illusioner om sig själva, men alltid på ett hjärtligt och humoristiskt sätt. Han anordnade föredrag, samtal och bönestunder i ett rum ovanför sin kyrka och ibland också utflykter till andra kyrkor, med picknick och musikstunder utmed vägen.
Folkliga sånger och föredrag
Några av Filippos följeslagare blev präster och levde tillsammans med honom i en kommunitet. Det var upprinnelsen till ”Oratoriet”, en prästsammanslutning som spreds till många länder. Till deras liv tillsammans hörde dagliga eftermiddagsandakter med samtal, folkliga hymner och bön. En av de som var engagerade i detta och själv komponerade musik till andakterna var Giovanni Pierluigi da Palestrina, en av Italiens mest inflytelserika tonsättare vid den tiden. Oratorierna anklagades först för att vara kätterska, där lekfolk tilläts predika och sjunga folkliga sånger, men så småningom erkände kyrkan rörelsen.
Många inflytelserika personer sökte råd hos Filippo Neri och han ses som en viktig aktör i den katolska motreformationen, främst genom att han lyckades påverka högt uppsatta människor inom kyrkan till en mer personligt förankrad fromhet. Hans personlighetsdrag präglades av ödmjukhet och glädje.
Sticker hål på fördomar
Efter att ha tillbringat en hel dag med att höra bikt och ta emot besökare drabbades Filippo Neri av blödningar och dog på Kristi kropps och blods högtid år 1595. Han saligförklarades 1615 och kanoniserades 1622. Trehundra år senare grundade kardinal John Henry Newman det första engelska House of the Oratory i London.
Många människor tror felaktigt att en sådan tilltalande och glad personlighetstyp som Filippo Neri samtidigt inte kan vara djupt andlig. Filippos liv får vår trångsynta och stela syn på fromhet att vittra sönder. Hans inställning till det heliga var verkligen katolsk, allomfattande, och åtföljdes alltid av ett gott skratt. Filippo ville att hans anhängare skulle blir mer, inte mindre, mänskliga i sin strävan efter helighet.
Filippo Neri firas den 26 maj.
Katolskt magasin
