Amélie Nothomb; Éditions J förlag, 2024
Detta är en egensinnig bok om Jesu sista dygn innan hans död på korset. Den unga författaren Amélie Nothomb är ansedd som en av Belgiens främsta franskspråkiga författare, flerfaldigt prisbelönad och hyllad.
Northomb kliver in i Jesu huvud och redogör för hans tankar hans sista dygn på jorden. Som kristen känner jag mig utmanad och tycker att det är egensinnigt och respektlöst. Min bild av Jesus utmanas. Jag blir provocerad, men också fascinerad.
”Att tro på Gud, att tro att Gud gjorde sig till människa, att tro på uppståndelsen – där finns något som skaver”, skriver författaren, och lägger orden i Jesu mun. Och Jesus frågar: ”Tror jag själv?” Svaret blir: ”Jag har tron. Min tro har inget objekt. Det betyder inte att jag inte tror på något alls. Att tro är något gott enbart i detta verbs absoluta mening. Att tro är ett förhållningssätt, inget kontrakt.” Tänkvärt!
Tidigare i romanen säger Jesus: ”Det är knappast förvånande att törsten banar väg för kärleken. En förälskelse börjar alltid med att man dricker ett glas med någon”. Så tänker den unge författaren, men är det Jesu tankar?
Jesus är kritisk till sin fader och säger att ”själva det faktum att min fars skapelse hade tänkt ut en sådan tortyrmetod vittnar om att han misslyckats […] Jag finner mig i denna monstruösa, förödmjukande, oanständiga och utdragna avrättning: den som finner sig i den kan omöjligt älska sig själv.”
När Jesus från korset säger: ”Jag är törstig”, är det ett banalt behov, tycker författaren och fortsätter: ”Det är beviset för att jag är räddad […] jag kan fortfarande finna lycka i en klunk vatten.”
Boken är välskriven, läsvärd. Att temat känns främmande, nästan outhärdligt, är ingen anledning att inte läsa den. Kanske lär jag mig att min Jesus inte nödvändigtvis är allas Jesus. Är det budskapet? Ingen har monopol på sin frälsare!
Elisabet Finné
