På 1500-talet stred man i kyrkan om rättfärdiggörelsen, vilket i hög grad bidrog till splittringen. Lutheraner betonade att människan bara kan bli rättfärdiggjord genom tro. Katolikerna var egentligen av samma mening, men påpekade att rättfärdiggörelsen måste leda till goda gärningar för att vara äkta. Idag är detta inte längre ett stridsäpple. År 1999 kom lutheraner och katoliker överens i Augsburg om att man i grund och botten delar samma tro. Flera andra protestantiska samfund har efteråt ställt sig bakom detta. Det kan finnas vissa accentskillnader i synen på rättfärdiggörelsen, men inte någon trosskillnad.
I år har gått tjugofem år sedan denna epokgörande händelse, som innebar ett ekumeniskt genombrott. Vi får tacka Gud på våra bara knän att vi nu har lämnat en långvarig och onödig kontrovers bakom oss. Nu gäller det att hasta vidare i dialogen, för att vi verkligen skall bli ett heligt och rättfärdigt folk som vittnar om Guds nåd och troget tjänar honom och vår nästa.
Begreppet rättfärdiggörelse används inte så mycket längre i kristen förkunnelse och spiritualitet. I katolsk terminologi är det snarare tal om heliggörelse och helgelse. I östkyrkan talar man om gudomliggörelse. Nutida luthersk förkunnelse är inte heller så präglad av begreppet rättfärdiggörelse som tidigare. I vår tid är i stort sett alla kristna eniga i sin tro på Guds frälsande nåd, som vill befria oss från slaveriet under synden och göra oss rättfärdiga. Samtidigt måste vi medvetet ta emot denna stora gåva. Människan är skapad fri och kan välja att öppna sig för Guds nåd som vill befria henne – eller inte.
I luthersk tradition har man mer betonat den överväldigande kraften i Guds gåva, medan katolsk tradition har lagt stor vikt vid att människan besvarar nåden och låter Gud handla i henne så att människan i sin tur kan göra det som är gott. Vi behöver båda dessa perspektiv: Guds nåd som är helt avgörande, och människans medvetna ja till allt som Gud vill göra med henne.
Det har faktiskt funnits en intern katolsk diskussion om detta efter reformationen, där dominikanerna har betonat att Guds nåd är det primära, medan jesuiterna med kraft har hävdat människans nödvändiga medverkan och ja till Guds gåva. Debatten blev stundom så våldsam att påven förbjöd all vidare diskussion. Jag vet faktiskt inte om detta förbud ännu gäller; vi får i vilket fall vara lite försiktiga, så att vi inte hamnar i en ny nådestrid! Det är paradoxalt att något så underbart som Guds nåd och människans rättfärdiggörelse kan ge upphov till kamp mellan kristna. Det är ett tecken på att allt mänskligt är präglat av ursynden, som tränger sig in överallt. Vi påminns om att allt mänskligt behöver Guds frälsning – inte minst det teologerna säger och tänker.
Vi får tro att kristna av alla traditioner i grund och botten sätter sitt hopp till Guds frälsande nåd, som befriar och helgar oss steg för steg. Tidigare brukade strängt troende protestanter ha lite svårt att acceptera att nåden stegvis kan helga människan till en djupare Kristus-likhet. Var man en gång frälst så räckte det med det. Men i våra dagar nöjer sig de flesta goda protestanter inte med att nåden bara är tillfyllestgörande utan att den också är heliggörande. Genom Guds nåd växer och utvecklas vi i vår efterföljelse. Vi står inte stilla och stampar på samma fläck. Med Andens vind i seglen hasta vi vidare mot den fulla förvandlingen i Kristus. Det är alltid Guds nåd som driver oss framåt, men vi måste i tro, hopp och kärlek ge Gud fria tyglar att förvandla oss.
Kristen mystik i katolsk och ortodox tappning har i vår tid anammats av många protestanter, som söker andlig näring i helgonens och mystikernas skrifter. Här har ekumeniken gått fram med stormsteg. Kristna från olika kyrkor har – ofta utan att veta om det! – tagit till sig budskapet från Augsburg. De litar på att rättfärdiggörelsen genom tron ger dem möjlighet att leva ett rättfärdigt liv som alltid yttrar sig i bön och arbete: ora et labora. Den människa som låter sig frälsas av Guds nåd kan i bönen ledas allt djupare in i gemenskapen med Gud, så att hon kan bistå sin nästa genom kärlekens gärningar. Rättfärdiggörelse leder till heliggörelse och gudomliggörelse. Accenterna kan ligga lite olika när man ser på denna process beroende på vilken kristen tradition man tillhör, men samstämmigheten i tron på Guds frälsande nåd och människans kallelse att låta sig helgas är stor och underbar. Vi kan bara tacka Gud för att vi kristna i vår tid – naturligtvis bara genom Guds nåd! – har lyckats övervinna ett av de stora hindren på vägen till den synliga enheten.
Samtidigt får vi inte nöja oss, utan låta den helige Andes vind föra oss allt djupare in i den fullkomliga enheten i Guds innersta mysterium, vilket sedan måste återspeglas i kyrkans synliga enhet. År 2025 är både ett heligt jubelår och ett ekumeniskt år, då vi tackar för det som hände i Nicaea 325 och i Stockholm 1925. Dessutom kommer alla kristna fira påsk på samma dag. Vi får se det som ett profetiskt steg vidare på enhetens väg.
+Anders Arborelius OCD
