Sef 3:14–17; Fil 4:4–7; Luk 3:10–18
Redan under Gamla testamentets tid fick Israels barn höra uppmaningen ”Jubla!”. Deras glädje fanns i hoppet på Frälsaren som skulle komma. De gladde sig trots att de inte hade sett Herren.
Den helige Symeon uttryckte sin glädje när han fick se Jesusbarnet i templet, och när den helige Paulus uppmanar filipperna att alltid glädja sig i Herren gäller det även oss idag.
Vi jublar som folket i Gamla testamentet men ännu mer därför att vad de hoppades på har vi erfarit. De hade inte möjlighet att motta sakramenten, de hade inte fått nåden att deltaga i den heliga eukaristin men ändå fylldes de av stor glädje. Vi jublar som folket i Filippi därför att vi har mottagit samma tro och kärlek från Herrens frälsningsverk som de, fått samma nåd som de och har samma hopp om det eviga livet som de.
Vi påminns varje år om Herrens första ankomst och därmed vår frälsning i honom och hoppet som finns endast i honom: att han skall återkomma i härlighet för att döma de levande och de döda. Detta bör inte framkalla rädsla utan glädjefyllt hopp.
Folket gick till Johannes Döparen för att omvända sig genom dop med vatten. Vi kan jubla eftersom vi är folket som har fått Jesu Kristi dop – med vatten och Helig Ande. Vi hör till det Nya Israel, den heliga kyrkan som är Kristi Kropp. Vi är på väg till det himmelska Jerusalem.
Men vi behöver ta vara på nåden som vi har mottagit till att förnya och fördjupa vår relation med Jesus Kristus i våra böner, i sakramenten och i vår kärlek till samme Jesus Kristus som är närvarande i de behövande.
f. Damian O. Eze
