Ulf Jonsson; Band II, Jesus från Nasaret; Artos, 2024
Den andra delen i pater Ulf Jonssons fundamentalteologiska trebandsverk Med tanke på tron handlar om Guds uppenbarelse i Jesus Kristus. Detta är ett ämne som skulle kunna räcka till otaliga tjocka volymer, men Jonsson lyckas behandla det på under tvåhundra sidor och får ändå med det väsentliga om den historiska personen Jesus från Nasaret och hans teologiska betydelse.
Jonsson börjar med att redogöra för källorna till och forskningen om den historiske Jesus. Som författaren mycket riktigt framhåller finns praktiskt taget inget tvivel alls bland seriösa historieforskare om att Jesus har existerat. Det råder även mer eller mindre konsensus om att de primära källorna till kunskap om honom utgörs av evangelierna, i synnerhet de synoptiska evangelierna, samt av några uppgifter hos Paulus och andra tidiga författare. Men sedan den historisk-kritiska evangelieforskningen slog genom på 1700-talet har bilderna av den historiske Jesus rekonstruerats genom tiderna, med ganska olika utgångspunkter, metoder och resultat. Denna forskningshistorik skildras av Jonsson som tre faser, varav den tredje ska ha börjat omkring 1980 och tycks pågå än idag. Den kronologiska indelningen av Jesusforskningen har helt klart ett pedagogiskt värde, även om den på senare tid ofta har blivit ifrågasatt och kan ge missvisande intryck av att forskningen har rört sig framåt i entydig riktning.
Större delen av boken ägnas åt olika aspekter av den historiska personen Jesus. Här blir det tydligt att Jonssons bok både liknar och skiljer sig från renodlat bibelvetenskapliga framställningar av Jesus. Å ena sidan förbigås evangeliernas skildringar av Jesu födelse och barndom i stort sett med tystnad, precis som hos många exegeter vilka menar att de berättelserna är svåra att använda som historiskt källmaterial. De aspekter av Jesu förkunnelse och undervisning som Jonsson diskuterar – Jesu förhållande till Torah och templet, hans förkunnelse om Guds rike, hans mirakler och så vidare – är också sådana som intar en central plats i dagens Jesusforskning. Att Jesu egen identitet var alltigenom judisk är kanske den viktigaste insikten som denna sorts forskning har bidragit med, och den präglar på ett föredömligt sätt även Jonssons bok.
Å andra sidan är Jonssons användning av samtida forskning ganska selektiv. Han lutar sig gärna mot Richard Bauckham, James Dunn och andra som presenterat olika argument för att evangelierna i hög grad är historiskt tillförlitliga. Det är sant att den strömningen har fått genomslag i forskningen, men den står inte oemotsagd, och det är knappast rättvisande att som bokens baksidestext tala om ett paradigmskifte.
En annan sak som skiljer Jonsson från den typiske Jesuforskaren är den vikt han lägger vid frågan om Jesu uppståndelse. Den frågan får i boken nästan lika stort utrymme som utredningen av Jesu offentliga verksamhet och död, och för egen del tycker jag att det här är den mest intressanta delen, där Jonssons utmärkta kompetens som religionsfilosof verkligen kommer till sin rätt. Här finns mycket som är värt att reflektera över länge, inte bara nyanserade teoretiska resonemang om vad som kan anses utgöra historiska händelser, utan också teologiskt och existentiellt djuplodande frågeställningar om den kroppsliga uppståndelsen.
Det teologiska perspektivet blommar ut i avslutningskapitlet, där författaren relativt kortfattat skildrar hur de tidiga konciliernas läror om treenigheten och Kristi två naturer växte fram ur de första lärjungarnas erfarenheter av att ha mött Gud i Jesus från Nasaret. De mötena, både under Jesu jordiska verksamhet och efter hans uppståndelse, ägde rum i historien men gav med tiden upphov till alltmer precisa läromässiga definitioner av vem Jesus är. Det är inriktningen på denna skärningspunkt mellan historia och teologi, mötet mellan exegetiska och filosofiska frågeställningar, som gör pater Ulf Jonssons bok så läsvärd.
Tobias Hägerland
docent i Nya testamentets exegetik
