Klostergrundare, kyrkobyggare och apostel. I klostret i Echternach i Luxemburg vilar helige Willibrord. (Foto: Wikimedia Commons)Friesland kallas ett område som omfattar Tysklands nordvästra spets vid Nordsjön och en angränsande del av Holland. Munken, senare biskopen, Willibrord var den förste som lyckades i missionen där omkring år 700. Med hans medhjälpare Bonifatius (”Tysklands apostel”) hjälp kom genombrottet, men det är Willibrord som med rätta kallas för frisernas apostel. Som biskop arbetade han hårt på att viga nya biskopar, bygga kyrkor och kloster – klostret Echternach i Luxemburg var favoritstället han alltid återvände till. Där vilar hans kvarlevor.
Willibrord föddes cirka 658 i det anglosaxiska England och formades under sin uppväxt av sankt Wilfrid, biskop av York. Han togs upp i benediktinordern och tillbringade tolv år i klostret Rath Melsigi i Irland. Det var därifrån han sändes för att tillsammans med elva kamrater kristna det hedniska Friesland, ett uppdrag förenat med livsfara. För att få påvens välsignelse över uppdraget gav sig Willibrord till Rom vid två tillfällen. Det var vid den andra resan hösten 695 som påve Sergius I vigde Willibrord till biskop över friserna. I Utrecht, i nuvarande Nederländerna, byggde Willibrord en katedral och räknas som stadens förste biskop.
Missionsresorna förde biskop Willibrord ända till det avlägsna och vilda Danmark (”ett grymt folk, vars kung Yngvin var vildare än ett djur och hårdare än sten” heter det i de gamla skrifterna), som ännu inte var moget för kristen mission (senare kom den helige Ansgar dit). I Danmark köpte Willibrord trettio danska trälpojkar, undervisade och döpte dem samt förde dem tillbaka med sig till Friesland.
På hemresan tvingades båten ur kurs och man fick gå i land på ön Helgoland. Enligt både danska och frisiska hedningar var denna ö ”helig”, man fick inte slakta djur, plocka växter eller ens ösa upp vatten utan att hålla absolut tystnad. Den som trotsade förbudet skulle drabbas av vansinne eller falla död omkull, trodde man. Willibrord ville visa att detta var ren vidskepelse. Han slaktade djur och döpte tre personer vid en källa, medan han mycket högt och tydligt uttalade doporden. Inget ont hände honom. Hedningarna som såg på kunde inte komma överens om varför det blev så. Vissa ansåg att deras gud hade mist sin kraft, andra att guden kanske bara väntade med sitt straff. Hövdingen Radbod, ärkefiende till kristendomen, valde ut en av Willibrords män genom lottdragning och offrade honom för att blidka den kränkte ögudens vrede. Biskopen kunde inte stoppa detta.
Bättre gick det på en annan ö, där Willibrord förstörde en avgudabild och kunde avvärja en rasande hednaprästs angrepp med hjälp av de många ortsborna som han hade lyckats övertyga om den kristna tron. Dagens helgon fick tillbringa sin ålderdom i sitt trygga kloster i Echternach och vördades omedelbart efter sin död som helgon.
En särpräglad medeltida vördnad för Willibrord, kallad Springende Heiligen (dansande helgon), har överlevt ända till vår tid. En procession, där biskopar, präster och ordensfolk deltar, rör sig framåt, hand i hand eller arm i arm, till traditionell musik, först tre steg framåt och sedan två steg bakåt. Så småningom anländer de till Willibrords grav och allt avslutas med sakramental välsignelse. Processionen är en botgöringsvandring och innehåller böner för människor med epilepsi och psykiska sjukdomar.
Helige Willibrord, i unga år lämnade du tryggheten i England för att bringa tron till ett folk som inte ville lyssna till evangeliet. Be för oss att trons glöd väcks i oss så att vi vågar tala om Gud för andra utan att frukta deras avoghet.
(Katolska liturgiska nämnden)
