Hans Urs von Balthasar; översättning: Jonas Lundblad; Veritas förlag, 2024
När det gäller den schweiziske teologen Hans Urs von Balthasar (1905–1988) kan det vara lätt att missa skogen för alla träd. Hans verk vad gäller såväl egna publicerade böcker som översättningar och utgåvor är närmast oöverblickbart, och han kommer främst till sin rätt när han får breda ut sig, inte bara över en volym utan över flera, över ett och samma övergripande tema.
Härvid skiljer han sig från Karl Rahner (1904–1984). Rahner och von Balthasar betraktas vanligtvis som de två främsta katolska teologerna på det tysktalande området under 1900-talet. Rahner skrev å sin sida främst kortare artiklar, ofta utifrån föredrag han hade hållit om vissa specifika teman, och publicerade sig bara undantagsvis i bokform. Dessa teologer representerar alltså två ytterligheter vad gäller format.
Det är därför alldeles ypperligt att kortare verk av von Balthasar kan översättas och utges på svenska, så att man om inte annat kan få smakprov av hans teologi på vårt språk. En sådan lite mindre omfångsrik bok har också nyligen utkommit på svenska. Den behandlar ett verkligt centralt kristet tema, nämligen kärleken. Denna bok, som i original heter Glaubhaft ist nur Liebe och i svensk översättning Endast kärleken är trovärdig, skrev von Balthasar 1963, när han annars just hade påbörjat sitt magnum opus, sin trilogi, som i sin slutgiltiga form skulle komma att omfatta femton band.
Han skriver alltså voluminöst. Han har ett associativt skrivsätt, där en tanke leder till nästa, och där han öser ur sin enorma lärdom och teologiska bildning i behandlingen av olika ämnen. Man kan därför som läsare ibland ha svårt att hänga med i tankens slingrande vägar. Men man kan också, och samtidigt, ta det som en inbjudan till att dyka djupare i den tradition von Balthasar själv förmedlar.
Kärleken är, liksom den gudomliga verkligheten i stort, outtömlig; det gudomliga Ordet är alltid större än vad vi med mänskliga ord någonsin kan uttrycka. Redan genom sin form är von Balthasars teologi ett uttryck för detta.
Från början var von Balthasar jesuit. Efter att ha doktorerat vid tjugofyra års ålder, på en avhandling om apokalyptiska motiv i den tyska idealismen, inträdde han i jesuitorden 1929 och gick den för jesuiter vanliga utbildningsvägen. Särskilt intellektuellt intryck under dessa formativa år tog han av sina äldre medbröder Erich Przywara (1889–1972) och Henri de Lubac (1896–1991). Den senare kallade i sin tur von Balthasar för ”sin tids kanske mest kultiverade person”. Slutligen hamnade von Balthasar i Basel, där han kom att ha utbyten med den reformerte teologen Karl Barth (1886–1968), om vilken han senare också skrev en bok. I Basel träffade han Adrienne von Speyr (1902–1967), som han upptog i kyrkans fulla gemenskap och med vilken han kom att grunda sekularinstitutet Johannesgemeinschaft (”Johannesgemenskapen”). Omkring 1950 ställdes han av sina överordnade i jesuitorden inför valet att antingen ge upp sitt uppbyggande av detta institut eller att utträda ur jesuitorden. Han valde det senare.
Detta faktum, att han kom att lämna jesuitorden, får dock inte dölja det faktum att von Balthasars teologi är djupt ignatiansk. Detta ser man i det att han ”söker Gud i allting”, även i allt tänkande och alla kulturyttringar. Ignatiansk är också den särskilda betoningen av kärleken såsom ett uttömmande, såsom en sändning ända till verklighetens yttersta gränser. I Jesus Kristus tar den allomfattande kärleken konkret gestalt, han blir den ”konkrete universalien”. Vår kallelse är sedan att, med Maria, inte bara ta emot denna kärlek, utan att bära den vidare, ända till tillvarons marginaler.
Språket hos von Balthasar uppfattas ofta som något överlastat. Vissa kallar det ”blommigt”, andra ”snårigt”. Det är därför en utmaning för en översättare att arbeta med, något man märker i denna bok. I slutändan utgör dock resultatet ett värdefullt bidrag till den teologiska litteraturen på svenska.
Erik Åkerlund
