C. S. Lewis; Marisma förlag, 2024
C. S. Lewis bortgång i november 1963 må ha stått i nyhetsskuggan av Aldous Huxleys och – framför allt – John F. Kennedys samma dag, men ”ho vet” (vem vet?) om han inte är den som klarat sig bäst i den hittillsvarande eftervärlden. Lewis ryktbarhet har nu under mer än ett halvsekel bara vuxit, och alltmer efterlämnat material har givits ut – av varierande kvalitet. De postuma texter som nu föreligger i svensk översättning kom dock ut i original redan 1964 och har ibland rentav beskrivits som Lewis förnämsta akademiska arbete.
Det är föreläsningar från hans tid vid Oxford, studier i det tanke- och föreställningskomplex som Lewis kallar ”den medeltida modellen”. (I en senare akademisk jargong skulle man kanske talat om mentalitet, paradigm eller tankestil.) Med närläsningar av valda passager från klassiska såväl som senantika texter, hedniska såväl som kristna, studerar Lewis hur ett antal idéer om människan och världen med tiden sorterades in i ett meningsfullt mönster: den kristna kosmologi som, menar Lewis, utgjorde medeltidens tredje stora andliga skapelse jämte Thomas av Aquinos Summa och Dantes komedi.
Det rör sig inte om idéhistoria i traditionell mening. Lewis skriver som litteraturhistoriker, och söker sig ofta till tämligen obskyra textställen för att åskådliggöra den världsbild som skänkte mening åt dikten. Hans personliga kärlek till denna av moderniteten ”förkastade bild” är uppenbar, och satte för övrigt sina spår även i hans eget skönlitterära författarskap: hans science fiction-trilogi, förstås, men det har även föreslagits att Narniaserien är komponerad för att avspegla de sju planeterna i ett medeltida kosmos. Boken är därmed av stort intresse för såväl kristna som andra läsare. Dessvärre är dock den svenska språkdräkten i denna utgåva undermålig, med styltiga formuleringar och underliga neologismer.
Håkan Boström
