Den helige Lukas var läkare (Kol 4:14) och medarbetare till Paulus (2 Tim 4:11; Filem v. 24). Han skrev det tredje (och längsta) evangeliet samt Apostlagärningarna. Centrum i hans budskap är Jesus, syndarnas och de utsattas frälsare, som kom för att ”söka efter det som var förlorat och rädda det” (Luk 19:10).
Mycket har vi bara genom Lukas, berättelserna av Jesu och Johannes döparens födelse och barndom (Luk 1–2), liknelserna om den förlorade sonen (15:11–32) och om den barmhärtige samariern (10:25–37), om rika och fattiga, om den helige Ande, detaljen om den gode rövaren på korset (23:39–43) och många viktiga böner.
Lukas reste med Paulus på den andra missionsresan (antagligen som läkare på grund av Paulus svagheter och sjukdomar – jämför 2 Kor 12:7f) år 49/50 (Apg 16:10) och är även med på tredje resan år 53/58. Lukas mildhet måste ha verkat välgörande på Paulus hetsiga karaktär. De är tillsammans under det svåra mötet med kristna av första generationen i Jerusalem (Apg 21:15–19). Staden och templet där måste ha gjort outplånligt intryck på honom, för han nämner dem väldigt ofta. Vi kan tänka oss att Lukas under Paulus tvååriga fångenskap i romerska militärstaden Cæsarea vid havet (Apg 24:22 ff) har haft rik möjlighet att göra historisk forskning i Heliga landet bland människor som hade levt med Jesus. Han bör ha träffat Maria eller kvinnor som känt henne (jämför kvinnolistan i Luk 8:3 och det faktum att allt i hans barndomsberättelser verkar beskrivas med jungfru Marias ögon). Många av Rosenkransens mysterier bygger på vad Lukas har lärt oss om Jesu Moder. Han verkar vara nära Paulus i hans fångenskap i Rom (2 Tim 4:11).
De märkligt oavslutade Apostlagärningarna låter oss ana att Lukas kan ha haft en tredje skrift i tankarna (om Paulus resa till Spanien – Rom 15:24, 28 – och kanske Paulus predikningar på Forum Romanum, hans försvar inför kejsaren Nero och hans halshuggning, och kanske även lite om Petrus och dennes död i Rom). Men något kom emellan. En bra gissning är Neros vansinniga massaker på kyrkans medlemmar i Rom under åren 64–67, där också den trogne läkaren kan ha strukit med. Allt förändrades. Den Rom-vänliga linjen i Lukas skrifter blev nu absurd. Ingen tog upp den tråden. Kyrkan hade fått definitiv sektstämpel och gick under jorden.
Festdagens första läsning (2 Tim 4:9–17a) för oss rakt in i den åldrande Paulus vardag. Lukas store hjälte skriver från fängelset. Han oroar sig för vinterkylan som närmar sig, ensam och övergiven som han är, han saknar sina anteckningar, känner sig sviken av många men är också full av tillit till Guds makt som verkar i honom. Bara Lukas är kvar hos mig (v. 11) – vilken trogen medhjälpare! Evangelieläsningen ger oss Lukas version av Jesu tal till de lärjungar han sände ut att predika (Luk 10:1–9). Vi får intrycket att Jesus hade en genomtänkt missionsplan. Denna plans universella innebörd avslöjar Lukas för oss i Apg 1:8: kyrkans röst skulle nå ut till alla folk, ända till jordens yttersta gräns. Det är ord som Lukas skriver med stor glädje.
Fira denne kyrkans tidiga tjänare i dag genom att läsa i hans dubbelverk, evangeliet och Apostlagärningarna. Släpp in den milde och kloke berättaren i ditt hem, låt honom måla sina porträtt av Jesus och Maria i ditt hjärta!
Kyrkans bön på denna dag:
Herre, vår Gud, du utvalde den helige Lukas för att röja din kärlek till de fattiga. Låt oss, som med stolthet bär det kristna namnet, hålla ut i bön med ett hjärta och en själ, och låt alla folk se din frälsning.
Katolska liturgiska nämnden